Skottlands whiskyregioner - Del 2: Lowland

 

Från Highlandregionen så känns det vettigt att ta sig ner till Lowland (a’ Ghalldachd heter det området på Gaelliska som betyder Place of The Foreigners) för att historiskt sett så har ju dessa två områden mycket gemensamt.

Jag berättade ju tidigare att engelsmännen på 1700-talet beskattade whiskyproduktionen hårt i Skottland och där en whiskygräns drogs mellan Firth of Clyde i väster till Firth of Tay i öster.

Högländarna klarade sig bra på grund av lönndestilleringen som var en enorm business men hur gick det då för Lågländarna som ju hade engelsmännen bara runt hörnet? Njae, det gick inget vidare för en hel del destillerier fick helt enkelt lägga ner och dom som var kvar klarade sig genom att massproducera dålig sprit som såldes till England för att där bli till gin som var en dryck som då var mycket populärare i England än whisky.

Grain whisky har länge varit förknippat med Lowland och att det gjorts och görs mycket sån sprit där beror väl på det flacka landskapet med stora åkerområden där det lämpar sig bra att odla allehanda grödor och så givetvis det faktum att dom alltid sålt mycket grain sprit till just England. Malt whisky från Lowlands är generellt en mjukare och mildare whisky än från övriga delar i Skottland, lätt fruktig med mycket sommarblomster.

Det mest kända destilleriet i Lowland är Auchentoshan som började göra något så ovanligt i Skottland som trippeldestillerad maltwhisky redan 1823 och som ännu idag gör enastående mild och mjuk single malt som i Skottland går under namnet The Breakfast Whisky.

När vi ändå befinner oss därnere i Låglandet så har jag plockat fram en whisky från ett annat av destillerierna där, Glenkinchie som har gjort whisky i dessa trakter sen 1837.

Glenkinchie 10yo Lowland Single Malt är milt söt med smaker av torrt gräs, äppelskal och så en bra kryddig avslutning. En bra representant för Lowland. 

  

När jag ändå pratade om...

 

Highland så plockade jag för en stund sedan fram en Longmorn 15yo Highland Single Malt som ju faktiskt egentligen inte är en Highland utan en Speyside whisky…Hmm.

Jag vet inte varför men etiketten säger Highland trots att destilleriet ligger i Speyside regionen.

Ja det kanske inte betyder så mycket i slutändan eftersom det trots detta mysterium är en förbannat sjysst whisky.

Det mesta som Longmorn producerar går till Blended industrin och då framförallt Chivas Brothers som har deras whisky som en viktig ingrediens i Chivas Regal och den här 15-åringen som jag nu har i glaset tillverkas inte längre, Longmorn har bytt ut 15-åringen mot en 16-åring.

Den har en muskelstyrka på 45% och enastående djup i smaken av örter och kryddor, lätt vanilj och torr sherry med bra brödighet och ek känsla. Det här är en mustig och tuff whisky för alla väder.

Skottlands whiskyregioner - Del 1: Highland

 

Jag tänkte ta upp det här med dom fem eller ibland sex whiskyregionerna i Skottland. Det vanliga är att regionerna delas in i Highland, Lowland, Speyside, Campbeltown och Islay men ibland så plockar man ut resten av öarna som i ovanstående uppdelning ingår i Highland som då får benämningen Islands och som då räknas som en sjätte region.

Jag inleder med Highland som är den till ytan största regionen och sträcker sig ut till kusten både i öst, väst och norr. En Highlandwhisky har inte något speciellt kännetecken i doft eller smak, här kan man hitta alla varianter av whisky.

Om man ska förenkla historien lite så drogs gränsen mellan Highland och Lowland med anledning av Englands krig mot Frankrike på 1700-talet (Krig är ju allt som oftast en bidragande faktor till hur gränser dras). Krig kostar massor med pengar och Engelsmännen började helt enkelt beskatta korn, malt och destilleringskapacitet. Den delen av Skottland som låg närmast England fick betala högre skatt, den delen var ju lättast att hålla koll på för dom engelska skatteindrivarna och så fick dom vilda Högländarna betala lite mindre och här drogs då en exakt geografisk linje som skulle skilja Highland från Lowland. Dom alltmer ökade skatterna gjorde att lönndestilleringen i det svårtillgängliga Highland ökade explosionsartat och det gjorde att det mer eller mindre utbröt ett krig mellan engelska skatteindrivare och skotska Högländare där det faktiskt under ett antal år var en sport i Skottland att knäppa en engelsk skattmas. Dom hade till och med ett poängsystem där en skatteindrivare till häst då gav högst poäng.

Eftersom Högländarna sålde sin whisky till dom större städerna i Skottland så blomstrade lönndestilleringen och whiskyn klassades också väldigt högt och det gjorde den ju fortsättningsvis också efter att destillerierna krupit till korset och skaffat licens att producera sin whisky och slutit fred med dom stackars sargade skattmasarna.

Några kända Highland whisky är Glenmorangie, Aberfeldy, Oban, Old Pulteney, Dalmore och Glengoyne.

Rökig medicin

 

Jag är övertygad om att det finns en whisky för varje liten åkomma man kan bära på och just den här dagen då jag har känt mig seg och något rosslig, där rösten inte riktigt varit med så lämnade jag dom där askarna med tabletter i badrumsskåpet för att istället botanisera lite på mina whiskyhyllor och fick tag i en Smokehead Extra Rare Islay Single Malt.

Enbart doften gjorde ju att man slöt ögonen och helt plötsligt befann sig på en vindpinad kustremsa på Drottningen av Hebriderna och när man sen fick i sig den där fruktiga röken med örtig torv och citrustoner så glömde jag totalt bort min rossliga hals och trötta sinne.

Denna rök som kommer från ett hemligt destilleri på Islay har en styrka på 40% men känns bra mycket tuffare än så. Det gick ett tag rykten om att det är Lagavulin, Ardbeg eller Laphroaig som producerar whiskyn men enligt uppgift så har dessa destillerier fullt upp med sina egna släpp och saknar utrymme för något annat så just nu så riktas misstankarna mot Caol Ila. Men som sagt så är det fortfarande bara spekulationer och vad man istället säkert vet så är det ju det oberoende buteljeringsföretaget Ian Macleod som tar hand om faten, lagrar whiskyn och sen buteljerar dom under namnet Smokehead.

Oavsett destilleri så är den här whiskyn riktigt bra och jag måste ju säga att jag tror den fungerade bättre än vilka tabletter jag än hade stoppat i mig.

Whiskynyheter på Bolaget 24-28 augusti 2020

 

Onsdagsöverraskning

 

Ibland så kan mitt på dagen, en vanlig onsdag då det inte händer någonting speciellt förvandlas till något riktigt intressant och så skedde idag. Jag satt i godan ro och skrev lite om whisky på nätet när det ringer på dörren och min gode vän Håkan står där utanför med en plastpåse i händerna som visar sig innehålla en Berry’s 1970 Ben Nevis 43yo Highland Single Blend som han tyckte att jag helt enkelt måste få ett smakprov på.

Denna hade han inhandlat för några år sedan och sparat till sin 50-årsdag som ju skedde alldeles nyligen och nu fick alltså även jag den enastående möjligheten att låta några droppar av denna presentera sig för mina smaklökar.

En härligt fruktig doft letade sig in i näsan med röda bär, ek, persika och apelsin och smaken bar på mera frukt och så choklad med en torr känsla mot slutet och så en ton av apelsinskal innan en lång värmande örtrik eftersmak tog vid.

Denna whisky är lagrad och buteljerad av Berry Bros & Rudd och destillerad på Ben Nevis Distillery, har en muskelstyrka på 44,7% och är något så ovanligt som en Single Blend vilket innebär att allting i blandningen kommer från ett och samma destilleri.

Dålig whisky om mina smaklökar får bestämma

Det är inte vanligt att jag rynkar på näsan eller gör grimasr av avsmak för att jag tycker en whisky smakar dåligt. Det brukar helt enkelt handla om att jag tycker viss whisky helt enkelt är bättre än annan whisky.

Några gånger har det dock hänt att jag druckit whisky som jag faktiskt inte tycker smakar bra och som jag skulle arkivera i gruppen "Dålig Whisky".

Här nedan så ska jag ta upp fyra stycken whisky som jag inte skulle bjuda en vän på, varav en som faktiskt under några års tid varit en storsäljare på Bolaget men innan jag börjar gnälla så ska jag bara prata lite om den dryck som under många år varit fulwhiskyns ansikte utåt nämligen Statesman. Denna whisky som jag under mina år i transportbranschen på Schenker kunde inhandla hur mycket som helst från öststatschaufförer för så gott som ingenting och som ett tag hade rykte om sig att ha blandats i ett industriområde någonstans i Tyskland. Denna whisky var det nu runt 20 år sedan jag smakade på så jag tänker inte recensera den nu för jag måste nog testa den igen och uppdatera mig.

The Loch Ness Single Malt är en whisky där destilleriet som ligger bakom den inte vill ståta med sitt namn på etiketten och det förstår jag mycket väl för denna malt har ingenting i vare sig doft och smak som tilltalade mig. Mystiken kring namnet säljer givetvis men det riktiga sjöodjuret i Loch Ness skulle nog bli förbannad om den visste hur dennes namn missbrukats här.

Hälge The Famous Moose Blended Scotch tyckte jag var en riktig skitwhisky där det enda positiva var det ganska roliga namnet. Serietecknaren Lars Mortimer eller hans förlag har väl lyckats få tag i några fat i Skottland som inte kan ha kostat mycket och där slutresultatet i flaskan smakar mer drivmedel än någonting annat.

Highland King 5yo Highland Single Malt är ett ypperligt bevis för att en single malt inte är samma sak som kvalitet. Vilka som egentligen ligger bakom denna whisky är svårt att få info om, den brukar dock till och från dyka upp på olika alkoholsajter på nätet för en billig penning. Smakar illa helt enkelt.

Latitud 55 Blended Scotch är en whisky som pusslats ihop av Folke Andersson som ju är något av en legend i det här landet när det kommer till alkoholhaltig dryck. Jag tror att det är en av orsakerna till att det inte skrivits så mycket negativt om denna, dom flesta tunga namn i whiskybranschen känner ju denne herr Andersson. Denna whisky har under några års tid varit en av dom bäst säljande på Bolaget och det beror enbart på priset (det är jag helt övertygad om) för jag tycker att denna är en riktigt kass historia som inte kommer att få en plats på min whiskyhylla.

Dessa ovanstående whisky kan jag inte rekommendera men jag tycker ändå att ni ska testa dom om ni får möjlighet för detta är ju ändå bara mina åsikter och vi har ju olika doft och smaklökar, tack och lov.