Teerenpeli 10yo Single Malt Whisky

På den finska vinterorten Lahti så ligger destilleriet Teerenpeli och därifrån kommer den här Teerenpeli 10yo Single Malt som har lagrats på Bourbon och Sherryfat (80 / 20%).

Whiskyn är lätt och ljus i färgen men med distinkta malttoner, frukt och vanilj i doften.

Torr i smaken med viss pepprighet, vaniljsötma, lätt fruktighet och med en lång värmande behaglig eftersmak.

Jag intog denna tillsammans med en Åländsk gräddost vilket visade sig vara en enastående kombination.

En riktigt trevlig finne med en muskelstyrka på 43%.

Whiskey på tandborsten

The Loch Ness Single Highland Malt Whisky

Monstret i den skottska sjön Loch Ness som i folkmun kallas Nessie har ju fascinerat människor ända sedan 1868 då den första iakttagelsen av något enormt levande väsen i sjön ägde rum och Skottarna har ju sen inte varit dummare än att dom sett till att detta sjöodjur inbringat en hel del kosing.

Om det är en myt eller verklighet är det ju ännu ingen som vet förutom då dom som bor runt sjön som är övertygade om att det är någonting monstruöst som finns där under ytan.

Den här whiskyn The Loch Ness Highland Single Malt är nästan lika hemlig som sjöodjuret för destilleriet som producerat den vill inte ståta med namnet.

Det enda vi vet är att det är ett destilleri som ligger någonstans i närheten av sjön men det säger ju inte så mycket eftersom det finns ett antal destillerier i den regionen.

Jag förstår varför inte destilleriet har sitt namn tryckt på etiketten för detta tycker inte jag är en bra whisky.

Jag antar att destilleriet i fråga haft en del fat med maltwhisky, 5-8 år gamla som dom inte blivit av med och som dom då blandat ihop till denna och sen är det ju en smart sak att döpa whiskyn till just Loch Ness för jag kan tänka mig att turister inhandlar den i mängd.

Whiskyn har ingenting som roar mig vare sig i doft eller smak. 

Den har en obekväm ton av lacknafta i doften och en oljig spritighet i smaken.

Som sagt så tror jag att många som besöker området köper denna men jag är också lika säker på att dom aldrig kommer att göra det igen.

Nikka Taketsuru 21yo Pure Malt Whisky

En Blended Malt producerad på Nikka Whisky i Japan och inte vilken Blended Malt som helst.

Den här Nikka Taketsuru 21yo Pure Malt Whisky har tre gånger valts till världens bästa whisky i just den kategorin och jag förstår det för här finns det ingenting att klaga på och det gillar inte en gnällspik som jag som gärna vill hitta små detaljer att peka på.

Skulle det vara nåt så är det väl just det att den är så perfekt i doft och smak, det finns liksom ingenting som sticker ut. Den är kanske lite ofarlig, den är som att sitta och lyssna på ett trumsolo av Neil Peart.

Den är så perfekt i varje beståndsdel att det till slut nästan blir lite för mycket av det goda, lite tråkigt.

Men om det är det enda jag har att klaga på så är det ju egentligen inte mycket att komma med. 

Doften är som att stoppa ner näsan i ett ekfat som man klätt insidan av i bomull, vissa toner av soja, choklad och en prunkande örtagård.

Kryddig och stor i smaken, sherry och marmeladsötma och eftersmaken är lång och njutningsfull och allting är så enastående välbalanserat.

En fantastisk whisky på alla sätt och som håller en styrka på 43%.

Jag tänkte inte ens tanken på att blanda i några droppar vatten för jag ville inte riskera någonting. Inte denna gång i alla fall.

Woodford Reserve Distiller's Select, Batch 94 Kentucky Straight Bourbon Whiskey

För att vara en Bourbon så är denna ganska ljus till färgen men det är den definitivt inte i doft och smak. Woodford Reserve Distillery har gjort whiskey sen 1838 men det har destillerats sprit på orten Versailles i Woodford County, Kentucky sen 1780-talet.

Här har dom tagit fram en whiskey som är riktigt skarp och tuff i doften, nästan lite oborstat rå men med någon honung där i bakgrunden. Toner av torkad frukt, ek med tobak och torrt läder.
Till en början mild i smaken men sen så spänner den musklerna rejält.

Inte så söt som brukligt är när man har med en Bourbon att göra och det har nog med den höga procenten råg att göra.
Någon sötma av vanilj och honung och så en markant torr och ekig ton. Den känns ganska mild till en början men blir kryddigt tuffare mot slutet och känns bra mycket starkare än dom 43% muskler som den bär på.

Riktigt god och ordentligt tuff,
passar till ett ruggigt utomhusväder.

Gordon & McPhail - Glen Grant 1955 Single Speyside Malt Whisky

Det är inte ofta man får en möjlighet att prova en whisky som är äldre än man själv men häromdagen så dök den chansen faktiskt upp för mig och Johan när vi tillbringade lite tid med grabbarna på Waza Restaurang & Bryggeri.

Den whiskyn vi fick i våra glas var en Glen Grant 1955 från Gordon & McPhail.

Man hade ju ganska höga förväntningar innan man hällt upp ett glas och dom minskade ju inte när man tittade på den enastående vackra klara nötbruna färgen på whiskyn.

När man fått dom första dropparna förbi läpparna så väntade man sig nästan en trumpetfanfar, en sjungande änglakör och att någon form av nirvanastatus skulle infinna sig men så blev det ju inte riktigt.

Den var god, riktigt jävla god också men eftersom man nu visste hur gammal den var så hade man på nåt sätt väntat sig någonting större,

en smakupplevelse utöver det vanliga och när den inte kom så blev det lite av ett antiklimax.

Det hade nog varit bättre för whiskyn om vi inte hade vetat hur gammal den var.

Med tanke på färgen, dofterna och smakerna så hade vi med all sannolikhet hamnat någonstans på 1980-talet om vi då hade fått gissat åldern och antagligen tyckt att den var enastående bra men nu när man visste att det var en 50-talare så blev det inte riktigt samma sak.

Den har ju varit öppen ett okänt antal år nu och den har ju givetvis reagerat på detta, hur mycket vet jag ju inte eftersom man då måste ha en nyöppnad att jämföra med och den möjligheten har jag inte nu och kommer nog heller aldrig att få.

Denna 56-åring var den absolut äldsta whisky jag har provat och bara det var ju en upplevelse i sig så man får väl leva på det ett tag.

Kilchoman Sauternes Cask Matured Islay Single Malt Whisky

Kilchoman är ett av Skottlands minsta och nyaste destillerier.

Produktionen inleddes 2005 på gården The Rockside Farm på Islay där dom fortfarande håller till.

Destillerichefen Anthony Willis vill gärna påpeka att det är ett litet gårdsdestilleri men om man skulle komma dit och se det som enbart en gård så skulle man ju tycka att det var en rätt maffig anläggning men som sagt,

det är ju inte längre bara en gård.

Som vanligt när det kommer till Skottland och whisky så uttalar man ju aldrig namnet rätt och detta gäller givetvis denna whisky också. Kilchoman ska då alltså uttalas Kil-Ho-Man. Då vet vi detta.

Denna är en NAS whisky men som destilleriet ändå säger ska vara minst 5 år (med andra ord så kan vi nog räkna med att den max är 6 år) och den har lagrats på ex Sauternesfat från Bordeaux i Frankrike.

Färgen påminner lite om olivolja om än något klarare.

Doften har en långsam karaktär och med det menar jag att den lugnt och stillsamt letar sig in i näsan,

det är inga obekväma skarpa toner någonstans.

En djupt mjuk och mycket trevlig rök med toner av gammalt läder och torrt gräs.

Mild till en början i smaken innan en riktigt bra och tuff rökig ton tar över efter bara några sekunder.

Bra sötma med någon lakritskänsla och så en lång, behagligt värmande eftersmak.

Styrkan ligger på hela 50% och för att det inte ska bli några missförstånd vad det gäller mängden whisky i flaskan så har producenten till och med skrivit på etiketten hur många normalstora glas man kan få ut.

Detta kan ju vara bra så att inte någon blir utan.

En mycket trevlig whisky som känns bra mycket vuxnare än dom 5-6 år (eller hur många år den nu är) som den är.