Det är inte ofta man får en möjlighet att prova en whisky som är äldre än man själv men häromdagen så dök den chansen faktiskt upp för mig och Johan när vi tillbringade lite tid med grabbarna på Waza Restaurang & Bryggeri.
Den whiskyn vi fick i våra glas var en Glen Grant 1955 från Gordon & McPhail.
Man hade ju ganska höga förväntningar innan man hällt upp ett glas och dom minskade ju inte när man tittade på den enastående vackra klara nötbruna färgen på whiskyn.
När man fått dom första dropparna förbi läpparna så väntade man sig nästan en trumpetfanfar, en sjungande änglakör och att någon form av nirvanastatus skulle infinna sig men så blev det ju inte riktigt.
Den var god, riktigt jävla god också men eftersom man nu visste hur gammal den var så hade man på nåt sätt väntat sig någonting större,
en smakupplevelse utöver det vanliga och när den inte kom så blev det lite av ett antiklimax.
Det hade nog varit bättre för whiskyn om vi inte hade vetat hur gammal den var.
Med tanke på färgen, dofterna och smakerna så hade vi med all sannolikhet hamnat någonstans på 1980-talet om vi då hade fått gissat åldern och antagligen tyckt att den var enastående bra men nu när man visste att det var en 50-talare så blev det inte riktigt samma sak.
Den har ju varit öppen ett okänt antal år nu och den har ju givetvis reagerat på detta, hur mycket vet jag ju inte eftersom man då måste ha en nyöppnad att jämföra med och den möjligheten har jag inte nu och kommer nog heller aldrig att få.
Denna 56-åring var den absolut äldsta whisky jag har provat och bara det var ju en upplevelse i sig så man får väl leva på det ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar