Whisky lagrad i svinhuvud

 

En vän till mig köpte en whisky härom veckan där följande mening kunde läsas på etiketten: Matured in Refilled Hogshead.

Hans fråga var vad ett Hogshead-fat är?

Ja, var namnet härstammar ifrån är det ingen som riktigt vet, några menar på att ordet härstammar från det skotska Hogshide som förr typ användes i en mening som: Let's fill the hogshide of our stomachs som då betyder ungefär: Låt oss fylla tomrummet i våra magar. Andra menar på att det rör sig om en dålig brittisk översättning från det flamländska ordet Oxhooft som betyder oxhuvud.

Hogshead som benämning på en fat variant existerade redan i början av 1400-talet och under kolonialtiden i USA så användes just detta fat oftast till tobak och då var storleken på fatet ca 500 liter medans ett Hogshead-fat i Storbritannien då låg på 300 liter.

Från 1897 så finns det en lista på vilken storlek ett Hohshead-fat ska ha beroende på vad som lagras i det:

Madeira vin = 209 liter

Vin = 238 liter

Sherry = 245 liter

Öl = 250 liter

Men om vi håller oss till whisky och nutid, så vad kännetecknar då ett Hogshead-fat idag?

Så gott som alltid så rör det sig om nedmonterade ex Bourbon-fat som skickats till framförallt Skottland och som där åter monteras ihop men som utökas med några extra stavar för att göra fatet lite större. Detta ombyggda och utökade fat är i storlek 235-250 liter och kallas då Hogshead.

Så svaret på frågan jag fick är alltså att detta rör sig om ett återfyllt Hogshead-fat. Det kan ha varit använt en eller flera gånger förut, detta vet man oftast inte om nu inte producenten är så noggrann att denne skrivit även det på etiketten.

En rolig detalj är att i Harry Potters trollkarsvärld så finns det en pub med namnet The Hogshead och som drivs av Albus Dumbledore's bror Aberforth Dumbledore.

 

The Sovereign till Sean Connerys ära

 

Jag tänkte ju att jag idag skulle ta en whisky till Sean Connerys ära eftersom denne enastående skådespelare nu vandrat vidare. Han har ju tillsammans med whisky varit Skottlands största exportvara sen 60-talet så då tyckte jag att det skulle passa bra att ära honom med ett glas och började därför forska lite i vilken whisky han uppskattade mest.

Detta var ju inte alldeles lätt eftersom det visade sig att Connery gillade vin mycket mer än whisky och att han vid en fråga för ett antal år sedan sagt att vilken malt som helst duger gott.

Jag hittade i alla fall att han vid ett par tillfällen gjort reklam för så olika whisky’s som Dewar’s 12yo Blended Scotch, Jim Beam Kentucky Straight Bourbon och det Japanska whiskyföretaget Suntory men det verkar inte som om dessa varit något han privat uppskattat direkt.

Eftersom det blev lite svårt med just Sean Connery och whisky så gick jag istället till hans karaktär James Bond och försökte få lite klarhet i vilken whisky han drack mellan alla Vodka Martini, skakade inte rörda.

Det här blev ju dock inte lättare. Det visade sig att Pierce Brosnan och Daniel Craig druckit både Macallan och Jack Daniels i några filmer men inga uppgifter om whisky när Sean Connery spelade Agent 007.

Nähä..Jag gick då tillbaka till Edingburgh på Skottlands östkust där ju Sean Connery föddes år 1930. Strax utanför staden så ligger graindestilleriet North British Distillery och av en händelse så hade jag en whisky på en av hyllorna just därifrån.

Ja, närmare än så kom inte jag i mina undersökningar så med en Hunter Laing The Sovereign 21yo North British Single Lowland Grain Whisky så höjer jag härmed en skål för Sir Sean Connery som jag önskar allt gott i vad som nu komma skall efter det jordiska livet.

Men även om jag nu tog denna whisky för att ära Mr Connery så var det ju ändå jag som fick smaka denna Single Grain som alltså är destillerad på North British Distillery, lagrad och buteljerad med en styrka på 54,8% av det oberoende buteljeringsföretaget Hunter Laing Co.

Den har en rätt skarp tuff doft, spån och trästickor men med en liten ton av apelsinmarmelad. Söt i smaken med skarpt skurna kanter, syrlig och ganska lätt med en lite torr ganska lång eftersmak.

Med några droppar äkta kranvatten från Barkarby så blev den faktiskt lite fylligare i doften, det kändes som dom där stickorna sattes ihop mera till en enhet.

Riktigt söt i smaken med honung, persika och en liten känsla av punsch.

Personligen så tyckte jag den växte i doften med vatten men blev lite för sliskig och söt i smaken.

En riktigt bra Grainwhisky är det i vilket fall som helst och jag tror nog att Sean Connery är rätt nöjd med mitt val.

Att få tag i denna är nog rätt svårt nu eftersom den 2017 endast släpptes i 219 ex och efter mitt glas här och nu så har jag ingen flaska kvar längre heller.

 

Kilbeggan Irish Blended Whiskey

 

Cooley Distillery ägs av Familjen Teeling som äger Kilbeggan Distillery som producerar denna whisky och som även står för en del av innehållet. Det här med namnet och vem som äger destilleriet och var allting görs är lite rörigt så det kan vi ta en annan gång.

Både Grainwhiskyn och Maltwhiskyn i denna är dubbeldestillerad och lagrad i ex Bourbonfat i minst 4 år och med en styrka på 40%.

Dubbeldestillering är ju lite ovanligt på Irland där det mesta i whiskyväg trippeldestilleras. Dom som dubbeldestillerar säger att deras whisky behåller mera av sina originalsmaker medans dom som trippeldestillerar säger att så inte är fallet. Hur det nu än är med den saken så bryr jag mig inte ett dugg för jag är enbart intresserad av slutprodukten, dubbel eller trippeldestillerad.

Den här har en ganska intetsägande doft där jag ändå kände lite blodapelsin och så en del parfymiga toner.

Lite vattnig i början av smaken sen så kommer en ton av päron, ek, en torr känsla och apelsinmarmelad, en syrlig topp med en relativt kort avslutning.

Med några droppar vatten så försvann mycket av både doft och smak så denna tycker jag ska drickas som den är utan inblandning av kranvatten.

En mycket trevlig whisky utan att vara speciellt spännande och sticka ut åt något håll. Jag tycker att denna är perfekt en najs sommarkväll med goda vänner samtidigt som något gott ligger på grillen och fräser.

Just nu så finns den på Bolaget med Art nr: 83282 till en kostnad av 319 skr.

Amerikas whiskyregioner del 9: Iowa och Al Capone's gamla favorit

 

Nästan mitt i USA, ganska inklämt så ligger Iowa som blev en delstat i unionen 1846 och som kallas för USA’s jordbruksstat. Eftersom jordbruket är så stort i staten så använder sig dom destillerier i regionen nästan enbart av lokala råvaror och det görs whisky av allehanda varianter.

18 destillerier finns i staten just nu, däribland Templeton Rye Distillery som koncentrerar sig på Rågwhisky och som gjorde en whisky på 1920-talet med namnet The Good Stuff som var den ökände gangstern Al Capone’s favoritdricka. Så säger historien i alla fall.

Givetvis så använder sig destilleriet av Chicagos svarta får fortfarande men dom behöver faktiskt inte ha hjälp av honom för att sälja sin whisky för den är så pass bra så att den nog skulle klara sig själv.

Den whisky jag har i glaset är en Templeton Small Batch Rye Whiskey som bär på en hel del mogen frukt i doften och mörk fuktig ek. I smaken så är den väldigt len inledningsvis för att sen bli något pepprig med toner av apelsinskal, blomster, vanilj och arrak för att sen åter bli len och mjuk med en lång eftersmak.

Whiskyn är destillerad på över 90% Råg efter ett recept från familjen Kerkhoff på 1920-talet, lagrad på nya kolade ekfat från Missouri och har en muskelstyrka på 40%.

För tillfället så går just denna inte att få tag på här hemma men kan hittas på nätet där priset ligger på ca 600 riksdaler.

Amerikas whiskyregioner del 8: Kalifornien och vinmakarens rågwhisky

 

Sist så skrev jag lite om den otippade whiskystaten Alaska och nu har jag kommit till Kalifornien som man ju heller inte direkt förknippar med whisky.

Kalifornien är den till ytan tredje största staten i USA och har ju länge varit kända för att ha producerat bra viner och det beror mycket på området Central Valley som är ett av dom bördigaste regionerna i världen och som ligger mitt i delstaten.

Whisky då?

Jo, det finns en hel del destillerier som producerar whisky. California Distilled Spirits, Blinking Owl Distillery, Cali Distillery, Alley 6 Craft Distillery, Krobar Craft Distillery, Napa Valley Distillery, Gold River Distillery, Stark Micro Spirits Distillery, Dorwood Distillery, Sonoma Distilling Co, Hanson of Sonoma Distillery, Dry Diggins, Oakhurst Spirits Distillery, The Lost Spirits Distillery och Sutherland Distilling Co är några som kokar sprit i Kalifornien och så finns där också Savage & Cooke Distillery som ligger strax norr om San Francisco och som startades av vinmakaren och konstnären Dave Phinney för några år sedan.

Jag råkar faktiskt av en händelse ha deras Lip Service Straight Rye Whiskey i mitt glas i skrivandets stund.

Den här whiskyn är lagrad på nya kolade fat av Amerikansk ek i 3 år för att sen få en slutlagring på franska vinfat från regionen Maury i Frankrike.

Whiskyn är destillerad på 51% Råg, 45% Majs och 4% Korn.

En härlig doft av apelsinskal, choklad och vanilj och chokladen sitter verkligen kvar i smaken där också toner av marmelad dyker upp och så med en lång, torr och ekig eftersmak.

En riktigt bra Kalifornienråg med en styrka på 45%.

Laphroaig PX Cask Islay Single Malt Whisky

 

Denna whisky har jag under åren på något sätt lyckats undvika men det har ju varit helt omedvetet. Nu i helgen efter en mycket trevlig Irländsk whiskyprovning i Motala så hamnade jag och min vän Peter Eklund på altanen hemma hos gitarristen i dansbandet Casanovas, Jimmy Lindberg där han plockade fram sin favoritwhisky som är just den här från Laphroaig Distillery som är beläget på den södra delen av ön Islay.

Den här NAS-Whiskyn är trippelagrad på ex Bourbon fat, Quarter fat och fat från det spanska Sherryhuset Pedro Ximenez. Den har en muskelstyrka på 48% och går för närvarande endast att få tag på ute i tax-free butiker.

Den har ett fantastiskt djup i doften, det är som om man stoppar ned näsan i en korg fylld av övermogen frukt med någon rökt korv i botten och när whiskyn passerat läpparna så blir det bara bättre. Det är en sötma och en rök som håller varandra i händerna på ett enastående kärleksfullt sätt, det finns toner av torrt läder och sjömansruffig tobak med en lång eftersmak som man kan sitta och njuta av en bra stund.

En riktigt bra whisky på alla sätt.

Ett farväl av en gammal vän

 

Fick god hjälp av Joel Pasanen i helgen med att säga adjö till min gamle käre vän Douglas Laing’s Old Particular – Blair Athol 20yo Highland Single Cask Malt Whisky med en muskelstyrka på 51,5% och som är en i alla beståndsdelar enastående whisky.

Blair Athol Distillery började producera whisky 1798 och är ett av dom äldsta i Skottland men det är endast 10% av det dom gör som kommer ut som whisky under eget namn, det mesta hamnar som en ingrediens i blended-whiskyn Bell’s.

Den här har dock buteljeringsföretaget Douglas Laing lagrat i ex Sherryfat och buteljerat i ett antal av 477 flaskor.

Söt och maltig i doften med några citrustoner på toppen, smaken bär på fattoner och fruktsötma, vanilj och honung med en elegant salt och torr avslutning.

En helt igenom fantastisk whisky som jag nu får klara mig utan.