Jim Beam 4yo Kentucky Straight Rye Whiskey

 

Jim Beam som är ett av USA's äldsta nu levande företag var ju med redan på den tiden då rye whiskeyn var den ledande varianten i landet och nu dom senaste åren när whisky på råg verkligen fått ett uppsving och en nytändning så har Jim Beam två stycken varianter på marknaden.

Den jag nu har i glaset är Jim Beam 4yo Kentucky Straight Rye eller Yellow Label som den också kallas. Den har en styrka på 40% och har dom senaste åren varit den bäst säljande råg whiskyn i USA och dessutom för några år sedan utnämnts till världens bästa råg whisky under 10 år.

Man hittar en hel del kryddor i doften, mjuka och behagliga med en lätt sötma av rörsocker och honung.

Den är mjuk och rund i smaken vilket är lite ovanligt för en rye whiskey som brukar vara lite råare och tuffare. Rågbröd, apelsinskal och saftig citronkaka målar munhålan på ett enastående sätt.

Det här är en riktigt bra rye whiskey.

 

Small Batch eller Limited Edition

 

Ett tag så var det som whiskyproducenter ett kvalitetsbevis på att vara så stora och kända som möjligt i whiskyvärlden men ju mer intresserade och nördiga folk har blivit så har dom vänt sig mer och mer ifrån dom storskaliga tillverkarna för att istället leta upp mindre destillerier. Det ska ju helst handla om gårdsdestillerier som på ett gammalt hantverksmässigt sätt framställer sin whisky, det är ett plus om dom gör allt för hand som förr, apparaterna ska helst vara antika och whiskyn ska göras i så små kvantiteter som möjligt.

När alla dessa ovanstående detaljer finns med så har ju vi fått för oss att då är också whiskyn jädrigt bra för det var ju bättre förr, det vet ju alla..Eller?

När det kommer till amerikansk whisky så ser man ofta ordet Small Batch på etiketten och på whisky från andra delar av världen så kan det bland annat stå Limited Edition. Om vi ska prata svenska så ska dessa beteckningar visa på en whisky som är buteljerad i ett väldigt litet antal flaskor. Såna här beteckningar säljer givetvis för då får ju vi som köpare känslan av att ha en whisky som kanske inte finns i så många exemplar.

Vad ska då känneteckna en Small Batch eller en Limited Edition, finns det några regler som säger vilka kvantiteter det handlar om?

Svar: Nej. 

Till skillnad från mycket annat när det kommer till whisky så finns det inga som helst regler för hur mycket eller lite det ska handla om för att få använda sig av dessa beteckningar på sina flaskor. Det är egentligen helt upp till producenten själv.

Jag läste en artikel i Breaking Bourbon där journalisten ifråga ställt frågan om vad som kännetecknar en Small Batch och svaren skiljde sig ganska markant åt. Några av dom små destillerierna som J. Henry & Sons och Far North Spirits ansåg att 10-18 fat är att kalla Small Batch medan dom stora aktörerna hade en hel annan syn på detta. Heaven Hill tyckte att en Small Batch var upp till 200 fat, Four Roses 250 fat och Jim Beam har släppt en Small Batch i ett antal av 364 fat.

Vi som konsumenter ska nog titta på etiketterna med lite mer kritiska ögon för det skruvas och tänjs på informationen för att det ska låta så bra som möjligt och Small Batch eller Limited Edition behöver verkligen inte betyda att det handlar om en liten kvantitet flaskor eller att det är en bättre whisky.

1792 Small Batch Kentucky Straight Bourbon Whiskey

 

Om man vill få en whiskyköpares uppmärksamhet så är ett gammalt årtal i stor stil på flaskan en bra plan. Nu behöver ju inte årtalet betyda att whiskyn är så gammal, det finns det otaliga exempel på och ett av dom är den whisky jag för kvällen har i glaset.

1792 Small Batch Kentucky Straight Bourbon från Barton 1792 Distillery som ägs av Sazerac Co är inte en whisky från 1792 och destilleriet som startade 1879 är alltså inte heller så gammalt men däremot så hände en annan sak det året som ju har haft betydelse för amerikaner och whisky, Kentucky blev den 15e delstaten och har sedan dess varit navet i landets whiskytillverkning även om spridningen ut bland andra stater dom senaste åren ökat ordentligt.

Men som sagt. Ett gammalt årtal på flaskan säljer även om tillverkaren aldrig själv skulle erkänna att just detta var anledningen. Om vi då helt enkelt köper att det handlar om en hyllning till delstaten Kentucky så kan vi ju då istället koncentrera oss på själva innehållet i buteljen.

Den här whiskyn kallas för en High Rye Bourbon vilket betyder att den innehåller en hög andel råg. Sazerac är väldigt hemlighetsfulla när det kommer till detaljerad information om drickat men mellan 15-25% råg verkar det handla om och åldern ska ligga mellan 6-8 år men även där så verkar det som om man får använda sig av sofistikerade tortyrmetoder för att få fram exakta uppgifter.

Styrkan på den är i alla fall 46,8% och det ska man kunna vara säker på för dom siffrorna kan man läsa på flaskan.

Kryddiga toner i doften med vanilj och ek, russinbröd och någon lite rökig känsla. Smaken bjuder på karakteristiska rågtoner blandat med Bourbonsötma som ger en behaglig känsla i munnen, mörk kola och grillad majs.

Det är ett antal spännande smaker och dofter i denna och den kan kanske därför kännas lite spretig men faktum är att med en enda lite isbit i glaset så är det som om en ordningsman kom in i ett rörigt klassrum och helt enkelt flyttade om lite och fick ordning på allt stim och stoj.

Jim Beam Devil's Cut 90 Proof Kentucky Straight Bourbon Whiskey

 

Änglarnas Andel eller Angel's Share har ju länge varit ett välkänt begrepp myntat i Skottland och som handlar om den whiskyn som dunstar och försvinner upp i himlen eller helt enkelt blir kvar inuti ekträet under lagring.

Jim Beam lyckades för några år sedan med hjälp av en procedur som dom håller hemligt få ut den whiskyn som fastnat i träet för att sen blanda den med en Jim Beam Extra Aged Bourbon och resultatet kallar dom då Devil's Cut.

Det är en enastående Bourbon med en styrka på 45%. En bra fyllig sötma i början med en gräsig ton, vanilj och bränd kola, apelsinskal och så med en lätt kryddblandning på slutet.

Vill man införskaffa denna nu så får man leta på nätet. Jag kan personligen rekommendera Whisky.dk.

 

Kamet Single Malt Whisky

 

En av dom whisky jag presenterade på provningen i lördags var den indiska Kamet Single Malt och då hade jag faktiskt inte ens själv smakat den. Det visar ju bara hur bra man är på att snacka en massa om något som man inte har nån koll på egentligen.

Nu har jag i alla fall just denna whisky i glaset.

Surrinder Kumar som är en av dom mest legendariska whiskymakarna i Indien har tillsammans med Nancy Fraley från American Distilling Institute tagit fram denna whisky där spriten destillerats på Picadilly Distillery i regionen Haryana. Destilleringen har skett på sexradigt Korn från Himalaya (Det är ju bland annat den äldst kända varianten av Korn här i Sverige där den använts sen Stenåldern) sen så har lagringen skett i ex Bourbon och ex Sherryfat för att sen få en slutlagring i ex Franska rödvinsfat.

Whiskyn har fått sitt namn efter berget Mount Kamet som är det tredje högsta i landet och har en muskelstyrka på 46%.

På den gröna etiketten kan man också se en papegoja som är en betydelsefull fågel i byarna i området runtomkring destilleriet. Det sägs att papegojan kommer med spådomar och tecken om vad som komma skall.

Whiskyn har ett fantastiskt djup i doften med lite portvin, råsocker, ek, russin och chokladpraliner.

Något torr i smaken med tobaksblad som följs av lösgodis i form av sega råttor och ferraribilar och så en avslutning av russin. Med någon droppe vatten så blev den mildare och mjukare men enbart på ett positivt sätt. Mera godis helt enkelt.

En av dom bättre jag testat på länge och vill man inhandla denna så finns den på Bolaget på artikel nr 53905 och kostar 599 skr och med det priset så tycker jag personligen att den är en av dom mest prisvärda maltwhisky just nu.

Whiskyprovning i Vällingby, Stockholm den 23 april 2022

 

Jag vill här passa på att tacka alla engagerade och intresserade från SPF Vällingby som deltog i den whiskyprovning jag höll i dom västra utkanterna av Stockholm igår. Vi gick igenom sex stycken varianter från olika delar av världen som egentligen inte hade mer gemensamt med varandra än att dom enligt alla gängse regler får kallas whisky.

Först ut blev Black Velvet Reserve 8yo Blended (Kanada) sen så fortsatte vi med Kamet Single Malt (Indien), Akashi Single Malt (Japan), Stauning Rye (Danmark), Rozelieures Fumé Collection Single Malt (Frankrike) för att till sist smaka på den annorlunda Abasolo Corn Whisky från Mexiko.

Det var svårt att få fram någon speciell whisky som kanske höjde sig lite över mängden, efter frågan om vilken som var bäst så visade det sig att alla destillat hade någonting som tilltalade deltagarnas näsor och smaklökar.

En väldigt jämn provning med andra ord.

 

Whisky och Rock n Roll

 

När man tänker på Rock n Roll och whisky så är det så gott som alltid bilden av en flaska Jack Daniels som dyker upp i huvudet. Varför är det så?

Man behöver faktiskt inte gå tillbaka alltför långt i tiden för att åtminstone få några öppningar i den frågan. Ordet Rock n Roll myntades först 1954 av den amerikanska discjockeyn Alan Freed och då hade ju whiskyn Jack Daniels redan funnits i 90 år men vad man vet aldrig under den tiden förknippats med någon form av musik. Den första rocklåten med ordet whisky i texten är den jazzigt bluesiga One Scotch, One Bourbon, One Beer med Amos Milburn från 1953 men där nämns aldrig något specifikt märke och sen så är ju faktiskt inte Jack Daniels en Bourbon heller så vi glömmer den trots att det är en förbannat bra låt.

När musikgenren Rock n Roll var ordentligt etablerad på 60-talet så var det en artist som tidigt förknippades med just Jack Daniels och det var Frank Sinatra som inte hymlade om att det var hans favoritdryck men även om jag personligen tycker att Frankie Boy var rätt mycket Rock n Roll som person så var ju inte den musik han sysslade med detta. Assisterande Master Distiller på Jack Daniels, Jack Fletcher menar på att det var just Sinatra som tog whiskyn JD No 7 in i musikbranschen men till skillnad från vad många tror så betalade vi honom aldrig ett öre för att synas tillsammans med ett glas eller en flaska Jack säger Fletcher. Enligt historien så fanns det till och med en flaska Jack Daniels med i kistan när Frank Sinatra begravdes 1998 och destilleriet har nu även en utgåva med namnet Jack Daniels Sinatra Select.

Tillbaka till rocken då. Keith Richards är den rockmusikern som man tror kan vara den första som förknippades med JD. Vid en intervju för ett antal år sedan så berättade Keith att han under 70-talet hällde i sig betydliga mängder med just den whiskyn och att den faktiskt räddade delar av inspelningen av plattan Exile on Main Street 1972. Keith källare där plattan spelades in var så fuktig att bandet hade problem med både instrument och rösterna men att Jack Daniels såg till att Jaggers röst höll och även för dom andra när dom skulle lägga på körsången.

Senare under 70-talet så var det Lemmy i Motorhead som förde stafettpinnen med JD vidare men det tog inte så lång tid förrän han gick från den rena whiskyn till att istället dricka Jack n Coke vilket gick så långt att flera barer faktiskt döpte om den whiskydrinken till Lemmy.

Van Halen kom sen där det mest handlade om basisten Michael Anthony vars bas var designad efter Jack Daniels No 7 flasketikett. Han älskade också whiskyn privat och har idag ekonomiska intressen i destilleriet.

På 80-talet så var det bland annat band som Mötley Crüe, Guns n Roses och WASP som gärna visade sig med en flaska JD

Jag förstår att flaskan med Jack Daniels No 7 blivit synonymt med Rock för det är en design som har en aura av hela den genren i all sin enkelhet men hur är det med innehållet då? Personligen så tycker jag att om nu en whisky ska få kallas Rock n Roll whisky så ska den också smaka så, det räcker inte med en cool etikett som är svart eller som har en dödskalle, blixtar eller monster. Det ska fan smaka Rock n Roll och tyvärr så måste jag säga att det gör inte Jack Daniels No 7.  En handfull lösgodis i alkohol med skumbanan och vanilj på toppen känns ju inte så där rockigt direkt även om jag tycker att det är en sjyst whisky. JD har en variant som heter Gentleman Jack som jag i såna fall tycker smakar mer Rock än 7:an.

Många artister och rockband har ju dom senaste åren släppt whisky med sina namn på etiketten, i några fall har dom varit engagerade i tillverkningsproceduren och i andra fall kanske bara satt sitt namn på slutprodukten men hur det än är med den saken så är dessa band som när dom var unga, arga och oansvariga numera kostymklädda, äldre herrar som både är pappor, mor och farföräldrar och detta visar sig ju även i den whiskyn dom är inblandade i. Motorhead, Rolling Stones, Scorpions och Metallica är några av dom som har sina whisky ute på marknaden och det är allt som oftast god whisky men så mycket Rock n Roll är det inte och bandet Hellacopters som precis kommit med en whisky som är tänkt att blandas med Ginger Ale förlorar ju redan Rock n Roll titeln när man läser just detta på flaskans baksida.

Jag har druckit mycket whisky under åren från alla tänkbara hörn ute i världen och nu när jag då försöker få fram whisky som i smaken känns som när Eddie Van Halen lirar sin Eruption, John Paul Jones ångvältstunga bas i låten Heartbreaker eller som Volbeats John Larsens baskaggemuller i A Moment Forever så hamnar jag faktiskt till slut här i Sverige och på Västkusten.

När jag för ett antal år sedan köpte Smögen Whiskys första utgåva Primör så var det en häftig upplevelse och en riktig känga som förde mig tillbaka till plattan Black Tiger med Y&T för att inte tala om på Linköpings Whisky Expo 2020 då jag fick möjligheten att testa en som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet men som hade en styrka på hela 68%. Denna malt var som att stå 2 cm framför ett par jättelika högtalare som skrek ut Panteras Living Through Me på högsta volym. Från och med då så började jag leta efter whisky som kunde matcha Smögens destillat och förtjänta bemärkelsen Rock n Roll whisky men när jag nu sitter här och skriver ned detta så tycker jag fortfarande att dom faktiskt är ohotade på den punkten trots att dom inte ståtar med grymma monstruösa etiketter på flaskorna. Här snackar vi äkta raka rör utan krusiduller, tungt och rått som en rak kärleksfull höger rätt i nyllet. 

Jag tänker inte radera Jack Daniels No 7 från Rocken helt för personligen så anser jag att Jack Daniels, Cola, Is och Lime (Jack n Coke eller Lemmy) är den enda blandningen som kan kallas Rock n Roll Drink och så säger jag som Jack Fletcher sa om Frank Sinatra och deras whisky: "Jag får inte betalt av Smögen för att skriva detta".

Detta är ju min personliga åsikt också, det finns säkert en massa av er därute som tycker helt annorlunda och så ska det ju vara. Skål på er rockenrollare!