Whisky och Rock n Roll

 

När man tänker på Rock n Roll och whisky så är det så gott som alltid bilden av en flaska Jack Daniels som dyker upp i huvudet. Varför är det så?

Man behöver faktiskt inte gå tillbaka alltför långt i tiden för att åtminstone få några öppningar i den frågan. Ordet Rock n Roll myntades först 1954 av den amerikanska discjockeyn Alan Freed och då hade ju whiskyn Jack Daniels redan funnits i 90 år men vad man vet aldrig under den tiden förknippats med någon form av musik. Den första rocklåten med ordet whisky i texten är den jazzigt bluesiga One Scotch, One Bourbon, One Beer med Amos Milburn från 1953 men där nämns aldrig något specifikt märke och sen så är ju faktiskt inte Jack Daniels en Bourbon heller så vi glömmer den trots att det är en förbannat bra låt.

När musikgenren Rock n Roll var ordentligt etablerad på 60-talet så var det en artist som tidigt förknippades med just Jack Daniels och det var Frank Sinatra som inte hymlade om att det var hans favoritdryck men även om jag personligen tycker att Frankie Boy var rätt mycket Rock n Roll som person så var ju inte den musik han sysslade med detta. Assisterande Master Distiller på Jack Daniels, Jack Fletcher menar på att det var just Sinatra som tog whiskyn JD No 7 in i musikbranschen men till skillnad från vad många tror så betalade vi honom aldrig ett öre för att synas tillsammans med ett glas eller en flaska Jack säger Fletcher. Enligt historien så fanns det till och med en flaska Jack Daniels med i kistan när Frank Sinatra begravdes 1998 och destilleriet har nu även en utgåva med namnet Jack Daniels Sinatra Select.

Tillbaka till rocken då. Keith Richards är den rockmusikern som man tror kan vara den första som förknippades med JD. Vid en intervju för ett antal år sedan så berättade Keith att han under 70-talet hällde i sig betydliga mängder med just den whiskyn och att den faktiskt räddade delar av inspelningen av plattan Exile on Main Street 1972. Keith källare där plattan spelades in var så fuktig att bandet hade problem med både instrument och rösterna men att Jack Daniels såg till att Jaggers röst höll och även för dom andra när dom skulle lägga på körsången.

Senare under 70-talet så var det Lemmy i Motorhead som förde stafettpinnen med JD vidare men det tog inte så lång tid förrän han gick från den rena whiskyn till att istället dricka Jack n Coke vilket gick så långt att flera barer faktiskt döpte om den whiskydrinken till Lemmy.

Van Halen kom sen där det mest handlade om basisten Michael Anthony vars bas var designad efter Jack Daniels No 7 flasketikett. Han älskade också whiskyn privat och har idag ekonomiska intressen i destilleriet.

På 80-talet så var det bland annat band som Mötley Crüe, Guns n Roses och WASP som gärna visade sig med en flaska JD

Jag förstår att flaskan med Jack Daniels No 7 blivit synonymt med Rock för det är en design som har en aura av hela den genren i all sin enkelhet men hur är det med innehållet då? Personligen så tycker jag att om nu en whisky ska få kallas Rock n Roll whisky så ska den också smaka så, det räcker inte med en cool etikett som är svart eller som har en dödskalle, blixtar eller monster. Det ska fan smaka Rock n Roll och tyvärr så måste jag säga att det gör inte Jack Daniels No 7.  En handfull lösgodis i alkohol med skumbanan och vanilj på toppen känns ju inte så där rockigt direkt även om jag tycker att det är en sjyst whisky. JD har en variant som heter Gentleman Jack som jag i såna fall tycker smakar mer Rock än 7:an.

Många artister och rockband har ju dom senaste åren släppt whisky med sina namn på etiketten, i några fall har dom varit engagerade i tillverkningsproceduren och i andra fall kanske bara satt sitt namn på slutprodukten men hur det än är med den saken så är dessa band som när dom var unga, arga och oansvariga numera kostymklädda, äldre herrar som både är pappor, mor och farföräldrar och detta visar sig ju även i den whiskyn dom är inblandade i. Motorhead, Rolling Stones, Scorpions och Metallica är några av dom som har sina whisky ute på marknaden och det är allt som oftast god whisky men så mycket Rock n Roll är det inte och bandet Hellacopters som precis kommit med en whisky som är tänkt att blandas med Ginger Ale förlorar ju redan Rock n Roll titeln när man läser just detta på flaskans baksida.

Jag har druckit mycket whisky under åren från alla tänkbara hörn ute i världen och nu när jag då försöker få fram whisky som i smaken känns som när Eddie Van Halen lirar sin Eruption, John Paul Jones ångvältstunga bas i låten Heartbreaker eller som Volbeats John Larsens baskaggemuller i A Moment Forever så hamnar jag faktiskt till slut här i Sverige och på Västkusten.

När jag för ett antal år sedan köpte Smögen Whiskys första utgåva Primör så var det en häftig upplevelse och en riktig känga som förde mig tillbaka till plattan Black Tiger med Y&T för att inte tala om på Linköpings Whisky Expo 2020 då jag fick möjligheten att testa en som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet men som hade en styrka på hela 68%. Denna malt var som att stå 2 cm framför ett par jättelika högtalare som skrek ut Panteras Living Through Me på högsta volym. Från och med då så började jag leta efter whisky som kunde matcha Smögens destillat och förtjänta bemärkelsen Rock n Roll whisky men när jag nu sitter här och skriver ned detta så tycker jag fortfarande att dom faktiskt är ohotade på den punkten trots att dom inte ståtar med grymma monstruösa etiketter på flaskorna. Här snackar vi äkta raka rör utan krusiduller, tungt och rått som en rak kärleksfull höger rätt i nyllet. 

Jag tänker inte radera Jack Daniels No 7 från Rocken helt för personligen så anser jag att Jack Daniels, Cola, Is och Lime (Jack n Coke eller Lemmy) är den enda blandningen som kan kallas Rock n Roll Drink och så säger jag som Jack Fletcher sa om Frank Sinatra och deras whisky: "Jag får inte betalt av Smögen för att skriva detta".

Detta är ju min personliga åsikt också, det finns säkert en massa av er därute som tycker helt annorlunda och så ska det ju vara. Skål på er rockenrollare!