Kamet Single Malt Whisky

 

En av dom whisky jag presenterade på provningen i lördags var den indiska Kamet Single Malt och då hade jag faktiskt inte ens själv smakat den. Det visar ju bara hur bra man är på att snacka en massa om något som man inte har nån koll på egentligen.

Nu har jag i alla fall just denna whisky i glaset.

Surrinder Kumar som är en av dom mest legendariska whiskymakarna i Indien har tillsammans med Nancy Fraley från American Distilling Institute tagit fram denna whisky där spriten destillerats på Picadilly Distillery i regionen Haryana. Destilleringen har skett på sexradigt Korn från Himalaya (Det är ju bland annat den äldst kända varianten av Korn här i Sverige där den använts sen Stenåldern) sen så har lagringen skett i ex Bourbon och ex Sherryfat för att sen få en slutlagring i ex Franska rödvinsfat.

Whiskyn har fått sitt namn efter berget Mount Kamet som är det tredje högsta i landet och har en muskelstyrka på 46%.

På den gröna etiketten kan man också se en papegoja som är en betydelsefull fågel i byarna i området runtomkring destilleriet. Det sägs att papegojan kommer med spådomar och tecken om vad som komma skall.

Whiskyn har ett fantastiskt djup i doften med lite portvin, råsocker, ek, russin och chokladpraliner.

Något torr i smaken med tobaksblad som följs av lösgodis i form av sega råttor och ferraribilar och så en avslutning av russin. Med någon droppe vatten så blev den mildare och mjukare men enbart på ett positivt sätt. Mera godis helt enkelt.

En av dom bättre jag testat på länge och vill man inhandla denna så finns den på Bolaget på artikel nr 53905 och kostar 599 skr och med det priset så tycker jag personligen att den är en av dom mest prisvärda maltwhisky just nu.

Whiskyprovning i Vällingby, Stockholm den 23 april 2022

 

Jag vill här passa på att tacka alla engagerade och intresserade från SPF Vällingby som deltog i den whiskyprovning jag höll i dom västra utkanterna av Stockholm igår. Vi gick igenom sex stycken varianter från olika delar av världen som egentligen inte hade mer gemensamt med varandra än att dom enligt alla gängse regler får kallas whisky.

Först ut blev Black Velvet Reserve 8yo Blended (Kanada) sen så fortsatte vi med Kamet Single Malt (Indien), Akashi Single Malt (Japan), Stauning Rye (Danmark), Rozelieures Fumé Collection Single Malt (Frankrike) för att till sist smaka på den annorlunda Abasolo Corn Whisky från Mexiko.

Det var svårt att få fram någon speciell whisky som kanske höjde sig lite över mängden, efter frågan om vilken som var bäst så visade det sig att alla destillat hade någonting som tilltalade deltagarnas näsor och smaklökar.

En väldigt jämn provning med andra ord.

 

Whisky och Rock n Roll

 

När man tänker på Rock n Roll och whisky så är det så gott som alltid bilden av en flaska Jack Daniels som dyker upp i huvudet. Varför är det så?

Man behöver faktiskt inte gå tillbaka alltför långt i tiden för att åtminstone få några öppningar i den frågan. Ordet Rock n Roll myntades först 1954 av den amerikanska discjockeyn Alan Freed och då hade ju whiskyn Jack Daniels redan funnits i 90 år men vad man vet aldrig under den tiden förknippats med någon form av musik. Den första rocklåten med ordet whisky i texten är den jazzigt bluesiga One Scotch, One Bourbon, One Beer med Amos Milburn från 1953 men där nämns aldrig något specifikt märke och sen så är ju faktiskt inte Jack Daniels en Bourbon heller så vi glömmer den trots att det är en förbannat bra låt.

När musikgenren Rock n Roll var ordentligt etablerad på 60-talet så var det en artist som tidigt förknippades med just Jack Daniels och det var Frank Sinatra som inte hymlade om att det var hans favoritdryck men även om jag personligen tycker att Frankie Boy var rätt mycket Rock n Roll som person så var ju inte den musik han sysslade med detta. Assisterande Master Distiller på Jack Daniels, Jack Fletcher menar på att det var just Sinatra som tog whiskyn JD No 7 in i musikbranschen men till skillnad från vad många tror så betalade vi honom aldrig ett öre för att synas tillsammans med ett glas eller en flaska Jack säger Fletcher. Enligt historien så fanns det till och med en flaska Jack Daniels med i kistan när Frank Sinatra begravdes 1998 och destilleriet har nu även en utgåva med namnet Jack Daniels Sinatra Select.

Tillbaka till rocken då. Keith Richards är den rockmusikern som man tror kan vara den första som förknippades med JD. Vid en intervju för ett antal år sedan så berättade Keith att han under 70-talet hällde i sig betydliga mängder med just den whiskyn och att den faktiskt räddade delar av inspelningen av plattan Exile on Main Street 1972. Keith källare där plattan spelades in var så fuktig att bandet hade problem med både instrument och rösterna men att Jack Daniels såg till att Jaggers röst höll och även för dom andra när dom skulle lägga på körsången.

Senare under 70-talet så var det Lemmy i Motorhead som förde stafettpinnen med JD vidare men det tog inte så lång tid förrän han gick från den rena whiskyn till att istället dricka Jack n Coke vilket gick så långt att flera barer faktiskt döpte om den whiskydrinken till Lemmy.

Van Halen kom sen där det mest handlade om basisten Michael Anthony vars bas var designad efter Jack Daniels No 7 flasketikett. Han älskade också whiskyn privat och har idag ekonomiska intressen i destilleriet.

På 80-talet så var det bland annat band som Mötley Crüe, Guns n Roses och WASP som gärna visade sig med en flaska JD

Jag förstår att flaskan med Jack Daniels No 7 blivit synonymt med Rock för det är en design som har en aura av hela den genren i all sin enkelhet men hur är det med innehållet då? Personligen så tycker jag att om nu en whisky ska få kallas Rock n Roll whisky så ska den också smaka så, det räcker inte med en cool etikett som är svart eller som har en dödskalle, blixtar eller monster. Det ska fan smaka Rock n Roll och tyvärr så måste jag säga att det gör inte Jack Daniels No 7.  En handfull lösgodis i alkohol med skumbanan och vanilj på toppen känns ju inte så där rockigt direkt även om jag tycker att det är en sjyst whisky. JD har en variant som heter Gentleman Jack som jag i såna fall tycker smakar mer Rock än 7:an.

Många artister och rockband har ju dom senaste åren släppt whisky med sina namn på etiketten, i några fall har dom varit engagerade i tillverkningsproceduren och i andra fall kanske bara satt sitt namn på slutprodukten men hur det än är med den saken så är dessa band som när dom var unga, arga och oansvariga numera kostymklädda, äldre herrar som både är pappor, mor och farföräldrar och detta visar sig ju även i den whiskyn dom är inblandade i. Motorhead, Rolling Stones, Scorpions och Metallica är några av dom som har sina whisky ute på marknaden och det är allt som oftast god whisky men så mycket Rock n Roll är det inte och bandet Hellacopters som precis kommit med en whisky som är tänkt att blandas med Ginger Ale förlorar ju redan Rock n Roll titeln när man läser just detta på flaskans baksida.

Jag har druckit mycket whisky under åren från alla tänkbara hörn ute i världen och nu när jag då försöker få fram whisky som i smaken känns som när Eddie Van Halen lirar sin Eruption, John Paul Jones ångvältstunga bas i låten Heartbreaker eller som Volbeats John Larsens baskaggemuller i A Moment Forever så hamnar jag faktiskt till slut här i Sverige och på Västkusten.

När jag för ett antal år sedan köpte Smögen Whiskys första utgåva Primör så var det en häftig upplevelse och en riktig känga som förde mig tillbaka till plattan Black Tiger med Y&T för att inte tala om på Linköpings Whisky Expo 2020 då jag fick möjligheten att testa en som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet men som hade en styrka på hela 68%. Denna malt var som att stå 2 cm framför ett par jättelika högtalare som skrek ut Panteras Living Through Me på högsta volym. Från och med då så började jag leta efter whisky som kunde matcha Smögens destillat och förtjänta bemärkelsen Rock n Roll whisky men när jag nu sitter här och skriver ned detta så tycker jag fortfarande att dom faktiskt är ohotade på den punkten trots att dom inte ståtar med grymma monstruösa etiketter på flaskorna. Här snackar vi äkta raka rör utan krusiduller, tungt och rått som en rak kärleksfull höger rätt i nyllet. 

Jag tänker inte radera Jack Daniels No 7 från Rocken helt för personligen så anser jag att Jack Daniels, Cola, Is och Lime (Jack n Coke eller Lemmy) är den enda blandningen som kan kallas Rock n Roll Drink och så säger jag som Jack Fletcher sa om Frank Sinatra och deras whisky: "Jag får inte betalt av Smögen för att skriva detta".

Detta är ju min personliga åsikt också, det finns säkert en massa av er därute som tycker helt annorlunda och så ska det ju vara. Skål på er rockenrollare!

Akashi Japanese Single Malt Whisky

 

White Oak Distillery som är det sydligast belägna i Japan startade sin verksamhet 1888 och fick som det första i landet licens att producera sprit 1919 men då var det inte whisky som tillverkades.

1984 så började dom på allvar koncentrera sig på whisky och 2007 så buteljerades deras första single malt.

Även om destilleriet White Oak tagit sitt namn från en asiatisk eksort så är denna whisky inte lagrad i såna fat. Den har mognat 3 år i ex-Bourbonfat och 2 år i ex-Sherryfat och har en styrka på 46%.

Doften är lätt och flyktig med gräsiga toner och grönt äpple, något söt där ljus sirap sticker fram.

Trevlig sötma i smaken med vanilj och smörkola där ek och lite kryddor dyker upp mot slutet.

Mycket trevlig whisky som finns på Bolaget i 50 centiliters flaskor för 1.076 skr.

Douglas Laing Provenance - Royal Brackla 1999, 11yo Single Malt Whisky

 

Destilleriet Royal Brackla som är det ena av endast två destillerier i Skottland som får använda "Royal" i namnet som ju innebär att dom en gång på 1800-talet utnämndes till kunglig hovleverantör.

Styrkan ligger på 46% och det är det oberoende buteljeringsföretaget Douglas Laing som lagrat och fyllt denna malt på flaska.

Whiskyn har en enastående doft. Lätt sötaktig med toner av skogsbär och skal från gröna äpplen med en brödig känsla.

Söt och smakrik, vanilj och ljus choklad med en kryddig avslutning.

Hellacopters Riot on The Rocks

 

Det har ju nu under ett antal år varit populärt att sångare, band eller kändisar överhuvudtaget sätter sitt namn på etiketter på någon burk eller flaska som innehåller alkohol.

Nu har turen kommit till det svenska rockbandet Hellacopters som nyligen släppt whiskyn Hellacopters Riot on The Rocks. Denna är rätt ovanlig beroende på att den innehåller en blandning av flera Bourbon whiskey som sen mixats med Skotsk grainwhisky.

Hellacopters själva menar på att idén till denna whisky kom efter en spelning i Madrid för några år sedan. Efter konserten så hade dom fem bandmedlemmarna kommit tillbaka till logen där det enda i dryckesväg som fanns var en halv Bourbonwhiskey och en halv Irländsk whiskey. Grabbarna blandade dessa två varianter vilket då blev ett riktigt lyckat experiment viket en tid senare ledde till denna whisky. Den här whiskyn innehåller ju inte någon irländsk variant så den blandningen dom drack i Spanien är ju bevisligen inte samma som den här eftersom den här har en grainwhisky som grund.

Originalet som dom själva mixade ihop kanske var bra, den här håller tyvärr inte måttet, i alla fall inte i ett glas precis som den är. Den smakar faktiskt som en sämre blended, mina tankar går till den där Snow Grouse som kom för ett antal år sedan. Väldigt oljig, nästan smetig i smaken.

Med några isbitar blev den ännu sämre och lyfte först när man istälet använde den som ingrediens i en drink. Mycket bättre med Cola och bäst med Fruktsoda.

Någon rock n roll whisky skulle jag definitivt inte kalla denna. Designen på flaskan är hårdare än innehållet.

En smak av sommar

När solen strålar från en klarblå himmel så kan man ju inte hjälpa att man får vårkänslor och nästan börjar se sommaren långt där borta i horisonten även om det fortfarande är mars månad och man vet att allting när som helst kan vända och börja snöa igen.

Jag har under årens lopp smuttat på mängder med sjyst whisky men när det är sommar och speciellt när jag åker utomlands ner till mitt favoritställe på Samos i Grekland så har jag alltid en Johnnie Walker som sällskap (förutom min fru alltså). När det kommer till Blended Whisky så har Johnnie ända sedan 80-talet haft en speciell plats i mitt hjärta och den påminner mig alltid om just sommar. Jag utnämner den härmed till min officiella sommarwhisky.

Om jag behöver köpa en flaska på plats när jag är på semester så bir det ju så gott som alltid en Johnnie Red, det är ju en av dom där whisky som finns i alla butiker världen över som säljer alkohol men om jag tar med mig en butelj hemifrån så har det varit allt från Black, Double Black, Island Green, Blue och Platinum. 

Den jag nu har i glaset är en Johnnie Walker 15yo Blended Malt och den gör precis som den ska, den förflyttar mig direkt från den 23 mars till en sommaräng i slutet av juni med dofter av nybakat bröd, blommor och gräs och smakerna ligger där också där.

Johnnie är dock en whisky som också kräver sällskap och det hade jag ju tyvärr inte idag då men annars så är det en ypperlig partner när man står och grillar, sitter en sommarkväll och ljuger eller som sagt på balkongen på något litet familjärt hotell i den lilla fiskebyn Kokkari på Samos...Suck.