Bushmills Black Bush Blended Irish Whiskey

Bushmills Distillery beläget på Nordirland började göra whiskey 1608 och är väl vad man vet världens äldsta whiskydestilleri.

Den här Bushmills Black Bush innehåller enligt företaget "nästan" bara en blandning av olika maltwhiskey's som lagrats mellan 8-11 år.

När man använder ordet "nästan" så hoppas dom väl att vi som köpare ska inbilla oss att detta så gott som är en blended malt men det är det ju bevisligen inte och procentfördelningen ska enligt uppgift vara malt 80 / grain 20.

Maltwhiskeyn har lagrats först på Bourbon och därefter Sherryfat och Grainwhiskeyn har trippeldestillerats vilket ju gör den extra mjuk.

Ännu så är det tyvärr så att många whiskyproducenter tror att vi konsumenter har smak och doftsensorerna placerade i hjärnan och inte tycker att den fysiska doft och smakupplevelsen är det viktiga och inte om det är en Blend, Grain eller Maltwhiskey.

Hur som helst så behöver dom ansvariga på just Bushmills inte krångla till saker och ting för det här är en riktigt god whiskey.

I doften så får man i sig päron, sommarblomster, citrus och en härlig sötma av godis.

Mild och mjuk i smaken men ändå fylligt komplex, bra sötma och fruktighet och så en liten torrhet på slutet.

En mycket trevlig Nordirländare med en muskelstyrka på 40%.

The Single Malts of Scotland - Tormore 1988, 25yo Speyside Single Malt Whisky

Den här whiskyn som ursprungligen kommer från Tormore Distillery har företaget Speciality Drinks Ltd lagrat i 25 år på ex Bourbonfat för att sen 2013 buteljera och släppa ut 194 flaskor av i deras serie The Single Malts of Scotland.

Blommor i doften, en touch av päron, nötter och så en liten tuff stickig ton.

Den är ordentligt tuff i smakerna, skäms definitivt inte för sina muskler på 64,2%.

Pepprig och kryddig med choklad och chili med en råhet som tilltalade mig ordentligt.

Den här var en hårding på allra bästa sätt.

Whiskyprovning på Lilla Barkarby torsdagen den 12 juli 2018

Det blev en, vad man skulle kunna kalla miniatyrprovning på Lilla torsdagen den 12 Juli.
Med miniatyr menar jag då deltagarantalet som var förutom mig två nyfikna, intresserade, törstiga och mycket trevliga gentlemän.

Vi pratade och provade whisky i ett par timmar och dom destillat vi hade i glasen var i tur och ordning:

Auchentoshan 21yo Limited Release Single Malt, Inchmurrin 15yo Signatory Vintage 1996 Single Highland Malt, Ben Nevis 45yo The Maltman 1966 Single Highland Malt, Edradour 10yo Straight From The Cask Barolo Cask Finish Highland Single Malt, Port Askaig 16yo Islay Single Malt och så avslutade vi med en Kavalan Concertmaster Port Cask Finish Single Malt.

Gordon & McPhail - Old Pulteney 1980, 31yo Rare Highland Single Malt Whisky

Har genom åren haft ett riktigt trevligt förhållande med Old Pulteney, jag är förtjust i deras whisky helt enkelt.

Den här 31-åringen som är lagrad på ex Bourbonfat och har en muskelstyrka på 43%  har en mycket behagligt somrig och fräsch doft av frukt och honung, kryddor och sockrig munk med vaniljfyllning.

Den där somriga friskheten finns kvar i smaken med en bra sötma som ändå inte tar över för mycket, en maltig kryddighet och så får man den där Nordsjösältan på slutet som är så typisk för just Old Pulteney. Eftersmaken är förvånansvärt kort men så pass komplex så att den ändå fäster sig i minnesbankarna där den kommer att finnas lagrad ett bra tag.

Old Pulteney 31yo Gordon & McPhail 1980 Rare Highland Single Malt är producerad på destilleriet Old Pulteney men har sen lagrats av företaget Gordon & McPhail i deras egna lagerutrymmen och det är dom som sen buteljerat whiskyn på egna flaskor.

Highland King 5yo Single Malt Whisky

Den här whiskyn är ett talande bevis för att en maltwhisky inte är detsamma som kvalitét.

Vilket destilleri som producerat denna går inte att få information om men den stora dryckeskoncernen Highland Distillers ligger bakom produkten och dom har ju en del destillerier i sin ägo så något utav dom är det ju som är skyldig till denna bedrövliga vätska.

Dom första tonerna som letade sig in i näsan bedövade dom flesta doftkörtlar men hoppet tappade man ju ändå inte för en sak som är så rolig med just whisky är ju att doft och smak kan skilja sig så mycket.

Tyvärr så var det ju inte så i detta fallet, jag hittade inga som helst nyanser. Det smakade rätt och slätt jävligt illa och jag ämnar skicka denna rätt ner i soporna för den är inte ens värd att ha kvar som bjudwhisky, någon stolthet har man väl kvar och mina vänner vill jag inte göra mig osams med.

William Cadenhead 13yo Single Irish Malt Whiskey

Skottlands äldsta oberoende buteljeringsföretag William Cadenhead har gett ut den här riktigt hemliga whiskyn som är producerad på ett destilleri på Irland men på vilket, ja det kan man ju bara spekulera i.

Det finns inga som helst uppgifter om var dom köpt upp drickat någonstans och att leta på Google hjälper inte mycket heller, det verkar nästan som om dom själva på WC är rätt osäkra om ursprunget.

Men om vi nu struntar i på vilket BB detta destillat föddes och ägnar oss åt den viktiga frågan, är det något att ha?

Den har ett utseende som är väldigt mycket lätt vitt sommarvin, doften är väldigt fräsch med en hel del citrus men som drar åt torrt gräs efter en stund.

Lätt i smaken, kryddig med en trevlig sötma, färskpressad citron över ett grönt äpple med en liten stickig ton i bakgrunden.

En hyfsat lång eftersmak, lite bitter och gräsigt torr.

Den har en styrka på 46% och även om den inte kommer att sätta några bestående avtryck hos mig så är den trevlig och väl värd att testa om man får den möjligheten.

Bowmore Black Rock Islay Single Malt Whisky

Det finns en vik på ön Islay som heter Loch Indaal och nästan längst in i den viken så är destilleriet Bowmore beläget men där finns också en svart klippa som har fått ge namnet till denna whisky.

Anledningen till att dom ärar den där klippan med ett namn på denna whisky vet jag inte men tror inte att det har med något annat att göra än att sätta ett coolt namn på en etikett där man inte har någon ålder att ståta med.

Det här är ju alltså en NAS-whisky som lagrats på ex Sherry och ex Bourbon-fat.

På etiketten så står det:

"Matured in finest oak casks" vilket ju känns rätt fånigt för jag tror inte att någon whiskyproducent värd namnet skulle använda sig av mindre bra fat, dom skulle ju i alla fall aldrig skriva det på flaskan så man räknar väl som köpare/drickare att dom nyttjat så bra fat som möjligt.

Den har en djup fruktig doft, mörkt bröd, malt, farinsocker och så en liten citruston på slutet. Röken som en Bowmore ju alltid bär med sig står här lite granna i bakgrunden men den finns där.

I smaken så kommer röken direkt fram och presenterar sig men inte på ett framfusigt sätt utan ändå rätt vänligt och så har den en lite vattnig känsla med sig men som sen tuffar till sig lite med diverse kryddor.

En ganska kort eftersmak som heller inte ger så mycket.

Med några droppar vatten så försvann nästan alla dofter och kvar blev bara en blandning av torrt trä och citrus och smaken planade också ut betänkligt så dom där dropparna kranvatten gjorde verkligen inte denna whisky någon tjänst.

En trevlig vardagswhisky är det men inte så mycket mer än så.