Den första rojalistiska whiskyn i Skottland

Det här med att ha benämningen royal på sin whisky eller på sitt destilleri är en känslig detalj i Storbritannien och det krävs tillåtelse av den sittande monarken och en speciell anledning för detta.

1835 så blev destilleriet Brackla först när Kung William IV gav dom denna ärofulla titel och efter Royal Brackla så är det endast två destillerier till som blivit utvalda, Royal Lochnagar och Glenury Royal men eftersom Glenury inte finns längre så är dom nu bara två.

Destilleriet Royal Brackla är ett av dom äldsta i Skottland och började producera whisky redan 1812. Deras maltwhisky var en av dom som fanns med i den första blended whiskyn som Andrew Usher pusslade ihop och det sägs också att Brackla's whisky under den senare delen av 1800-talet var Drottning Victorias favorit.

Så gott som allting dom producerat under åren har gått till blended industrin men dom har haft en 10-åring ute på marknaden ett tag och nu finns även en 12,16 och en 21-åring.

Jag har nu deras Royal Brackla Cawdor Estate 12yo Highland Single Malt i glaset, en mycket trevlig whisky som bär på en mörk doft av russin, plommon, chokladpraliner och apelsinskal och smaker med honungssötma, blommor, dajm, apelsinskal och en lite torr relativt kort avslutning.

Den har legat och mognat i First Fill Oloroso Sherry-fat och har en styrka på 40%.

Iskall Bourbon

Under ett besök i en matvaruaffär i närområdet tidigare idag så hittade jag glassen Gelatelli Premium Bourbon Vanilla och var då givetvis tvungen att inhandla denna. Man blev ju mäkta nyfiken.

Nu så här när jag provat glassen så kan jag väl säga att den var riktigt god men det var vaniljen som gjorde den medans tonerna av Bourbon var väldigt vaga tyvärr.

Som tur var så hade jag en Evan Williams Bottled-In-Bond 100 Proof Kentucky Straight Bourbon som tillbehör och den bidrog ju faktiskt med just detta jag saknade i glassen så till slut så var jag nöjd och belåten trots allt.

212 invånare i en flaska

Tyckte att kvällen igår var ett perfekt tillfälle att knäcka plomberingen på en whisky som nu stått orörd i hyllan några månader.

Whiskyn som har sitt ursprung på destilleriet Isle of Jura går under namnet Jura Two-One-Two 13yo, har en muskelstyrka på 47,5% och har legat och mognat i ex Bourbonfat för att sen slutlagras i fat av Chinkapin ek som är en variant av Amerikansk Vitek som går att hitta i dom centrala och östliga delarna av USA.

Namnet har destilleriet gett whiskyn som en hyllning till invånarna på ön Jura som vid buteljeringen var just 212 stycken.

Whiskyn har en fantastisk djup och fruktigt söt doft med smörkola, vanilj och en liten ton av lime.

Smaken bär på en bred sötma med äpple och citronsockerkaka och så en uppiggande kryddig avslutning.

En på alla sätt enastående whisky från en av dom mest mytiska Skotska öarna och är det någon som vill stilla sin nyfikenhet så finns den att införskaffa på Bolaget på Artnr: 88009 för en summa av 1.099 skr.

Om Italienarna själva får välja

Ett av dom länder i Europa som man inte förknippar med whisky är Italien, ändå så finns det faktiskt ett antal från det stövelformade landet.

Puni Distillery gör bland annat whisky destillerad på korn, råg och vete och som sen får mogna i fat av ek från Sicilien men mig veterligen så är Puni det enda destilleriet i Italien som producerar egen maltwhisky, sen så finns det ett antal buteljeringsföretag som köper upp skotsk maltwhisky för att sen göra egen blended.

Jag har ingen Italienare hemma i hyllan men däremot en whisky från Glen Grant Distillery som ju har starka band till just Italien.

Glen Grant har hållit på med whisky i Speyside-regionen sen bröderna John & James Grant startade destilleriet 1840 och år 1961 så var den Italienska affärsmannen Armando Giovinetti på besök i Speyside-regionen och på ovan nämnda destilleri. Han blev så förtjust i den whisky han fick prova så när han återvände till sitt hemland så inledde han ett nära samarbete med destilleriet och började att importera deras whisky till Italien. Det tog inte lång tid förrän Italienarna tog denna malt till sina hjärtan och Glen Grant blev den mest sålda whiskyn i landet och det är den faktiskt fortfarande.

Glen Grant 12yo Speyside Single Malt skulle vissa kanske kalla för feg eller intetsägande men jag skulle nog hellre vilja säga elegant. Den ingår i ungefär samma genre som Glenmorangie. Den är väldigt välkomnande och lätt att ta till sig, den bjuder på en famn av frukt, blommor och honungssötma i en behaglig och snäll blandning utan att sticka ut och kännas farlig på något sätt.

Näe, jag tycker att denna 12-åring med en styrka på 43% är en mycket bra whisky.

Årets första

 Kvällens matlagningswhisky och samtidigt årets första whisky blev Auchentoshan Springwood Single Malt..

En Irländsk legends uppgång och fall och uppgång

En gråmulen fuktig septemberdag i staden Galway på den Irländska västkusten år 1876 så satte sig Lord Ronald av Connemara upp på hästen Tyrconnell för att delta i den kända galopptävlingen National Produce Stakes Horse Race. Det var inte många som brydde sig om denna häst, dom som hade satsat pengar på att just den skulle korsa mållinjen först kunde man nog räkna på ena handens fingrar men för dom som nu ändå hade gjort detta så skulle detta bli en dag dom aldrig skulle glömma.

Lord Ronald och Tyrconnell vann till ett odds av 100 gånger insatsen och den här segern skulle det pratas länge om i Galway. En av besökarna på tävlingen var A.A. Watt som var en av ägarna till Watt's Distillery och han var så imponerad av segern att han beslöt ära hästen med en egen whisky.

Whiskyn fick namnet Tyrconnell och Familjen Watt's tog också kontakt med en konstnär som fick avbilda hästen när den passerade mållinjen, en bild som under lång tid prydde flaskan.

Det var tänkt att denna whisky enbart skulle släppas i ett begränsat antal en enda gång men den blev så mäkta populär på hela Irland att destilleriet var tvungna att fortsätta tillverkningen och sen så räckte det inte med Irland utan den blev en storsäljare även i USA och det slutade med att nästan allt som kom från destilleriet gick på export.

Alkoholförbudet i USA blev dödsstöten, inte bara för whiskyn utan även för destilleriet som lades ner. Sedan hördes det inte mycket av Tyrconnell förrän en viss Irländsk bartender vid namn Joe Sheridan blandade världens första Irish Coffee 1943 som han då hade Tyrconnell i men det är en annan historia.

Runt 2010 när det gamla destilleriet Kilbeggan åter börjat koka sprit igen så väckte dom upp Tyrconnell som legat i Törnrosa-sömn i många år och idag så finns det 5 varianter av den gamla galopp-whiskyn på marknaden.

Jag har deras vanligaste The Tyrconnell Double Distilled Single Malt Irish Whiskey i glaset.

En ex Bourbonfatslagrad whisky på 43% med härliga toner av frukt, tropiska blommor, honung och vanilj i doften och där smaken är fruktigt len, söt av honung, vanilj och fyllig med lite citrus på toppen och en lång Irländsk välkomnande kram till eftersmak.

Mexikansk whisky

Det finns många länder och regioner som har en gammal tradition av att destillera sprit men som man ändå inte direkt förknippar med just whisky, ett sånt land är ju Mexiko.

Det finns faktiskt ett destilleri i Mexiko som har specialiserat sig på whisky. Destileria Y Bodega Abasolo gör whisky på 100% Cacahuazintle-majs som är en sorts majs som kultiverats i destilleriets område några mil norr om Mexico City i hundratals år och som ska vara extra smakrikt och fylligt.

Av en ren händelse så har jag faktiskt deras Alma De La Tierra Abasolo El Whisky De México Single Corn i mitt glas och som ska bli väldigt spännande att prova.

Jag kan inte säga att den första tonen som letar sig in i näsan är speciellt behaglig, det är lite av den där känslan när man står och tvättar av penslar med lacknafta och det sticker så där irriterande i näsan. Efter någon minut så finns där i alla fall lite andra grejer där bakom, sockerkaka och en syrlig touch av citronskal.

Mjuk, mild och väldigt söt. Sockerkakan är kvar och så finns där en liten ton av gammalt torrt hö, sommarblomster och en liten pepprig men lång avslutning.

Med några droppar vatten så blev den rätt intetsägande.

Den här whiskyn på 43% var mer spännande än välsmakande men då menar jag riktigt spännande.