Rökig whisky
är ju något som tenderar att dela upp whiskydrickare i två läger. Brukligt är
att antingen gillar man rök eller så gör man det inte.
Det finns ju
olika varianter av rökig whisky och hur rökt whiskyn är mäter man i hur mycket
kolföreningen fenoler den innehåller. Måttet ppm (Parts Per Million) används
för att visa just rökigheten i en whisky. En orökt malt innehåller 0 eller så
gott som 0 ppm medans en lätt rökt whisky ligger på ungefär 5-10 ppm. Dom
rökiga malterna från Islay som ju är den rökiga whiskyns hjärta i världen
ligger mellan 25-55 ppm och så har vi Octomore från Bruichladdich som så gott
som alltid ligger över 100 ppm och som räknas som världens rökigaste.
Vi svenskar
har ett väldigt gott förhållande till rökig whisky och vi är dom som dricker
mest av den varianten i världen. Vad beror detta på då?
Många hävdar
att det har med våra natur-gener att göra. Vi älskar att tillbringa tid vid
kusten eller i skog, fjäll och mark. Rökigheten påminner oss om äventyr i
naturskön omgivning där vi i århundraden rökt fisk, kött och korv. Visst är det
så att när man sitter och njuter av en tung rök från Lagavulin eller Ardbeg så
kan tankarna fara iväg till en öppen eld i en granskog, vid en sjö med en
stockstuga runt hörnet eller en gammal fiskeskuta vid havet fastsatt med
tjärade trossar om man har en Laphroaig i glaset.
Nu är det ju
så att både Finland och Norge också har en massa natur med skogar och vatten
runt hörnet och också har rökt livsmedel i många herrans år så varför dricker
inte dom lika mycket rökig whisky som oss då? Det här med naturen kanske inte
är hela förklaringen ändå.
Vi här hemma
är ju inte bara dom som dricker mest rökig whisky i världen vi är också
fanatiska föreningsmänniskor. Jag vet inte om vi är värst i världen men jag är
säker på att vi åtminstone är topp 5 när det kommer till antal klubbar och
föreningar. Finns det 3 personer som gillar kottar så nog fan så har dom strax
startat en kotteklubb och det förvånar ingen om det då redan finns ett Svenskt
Kotteförbund med tillhörande årsmöten, resor och andra event.
Jag tror
inte det finns ett land till på vår planet med fler whiskyklubbar än i Sverige och
det kan nog också vara en anledning. Fler får möjlighet att fördjupa sig i lite
annorlunda whisky och då även fler sorters rökiga varianter och dessutom
diskutera detta med likasinnade.
Även om
Islay i många år varit navet i det rökiga cykelhjulet så är det idag många
fastlandsdestillerier som experimenterar med halten av fenoler och även blended-industrin
har ju insett att det är värt att ha en rökig variant för att hänga med i racet.
Historiskt
sett så var den mesta whiskyn i Skottland och på Irland något rökt och det
berodde nog på att man förr helt enkelt eldade mycket med torv och då fick grödorna
den rökiga tonen vare sig det var meningen eller ej sen så var ju en kraftig
rök också ett sätt att gömma dofter och smaker i en lite sämre whisky.
Det är fler
män än kvinnor som här i landet gillar rökig whisky även om antalet kvinnor
stadigt ökar. Personligen så är jag mycket förtjust i rökig whisky men då menar
jag ju inte att all rökig whisky är bra, precis som allting annat så finns det
ju bättre och sämre varianter.
Det är svårt
att svara på varför vi svenskar är så förtjusta i rökig whisky. En 16-årig
Lagavulin, Ardbeg Uigeadail eller en Laphroaig PX Cask tycker jag är ett
enastående sällskap ute i naturen och varför jag tycker så, ja det vet jag inte
riktigt men medan vi suger på den frågan så anser jag att vi helt enkelt
fortsätter att njuta av ppm höga halter i vår whisky oavsett vad svaret kommer
att visa om vi nu någonsin får något.