Fredagen den 20 november 2020

 

Önskar alla en skön fredag och en härlig helg, skål!

Kanske en ändring i historien på gång?

 

Strax norr om Edinburgh så ligger regionen Fife där en gång i tiden klostret Lindores Abbey var beläget och där Gråmunkarna eller The Order of Tiron höll till. Detta kloster har haft stor betydelse för oss som älskar whisky eftersom det där under den senare delen av 1400-talet fanns en munk vid namn John Cor som i många år kallats för The Father of Scotch Whisky.

År 1495 så mottog han en leverans av Kung James IV på 1.688 liter maltkorn och samtidigt en beställning på Aqua Vitae (Livets Vatten) och den här beställningen är det äldsta bevarade dokumentet om whisky i Skottland.

Nu har dock forskare börjat tvivla på om detta verkligen var en beställning på whisky. Dom har hittat dokument från 1505 som beskriver en panna ägd av en viss George Barbour i Aberdeen som uttryckligen använts till att göra whisky och detta är den tidigaste beskrivningen av en destillationsutrustning.

Forskarna menar på att eftersom det var kungen som var beställaren av sprit från Lindores Abbey så rörde sig det sannolikt om sprit till krigsindustrin för att tillverka krut och inte för att dricka som bevisligen var ändamålet för det som producerades vid universitetet i Aberdeen.

Om detta stämmer så kommer ju den skotska whiskyhistorien ändras och munken John Cor kanske får lämna ifrån sig sin titel som Skottlands Whiskyfader. Dom som bor i regionen Fife är ju heller inte så roade över dessa nya rön eftersom då den tidigaste whiskytillverkningen kommer flytta från dom och upp till Aberdeen.

Chivas Brothers har dock visat intresse för det här och sponsrat forskarna med 15.000 pund.

Ska bli intressant att följa fortsättningen.

Olika etiketter, lika smak?

 

För några månader sedan så inhandlade jag två st Bushmills Black Bush för ett par irländska provningar jag höll under hösten. Upptäckte senare att etiketterna på dessa flaskor skiljde sig ifrån varandra och blev då givetvis nyfiken på utifall man kunde märka någon skillnad i smak och doft eftersom dom med största sannolikhet kommer från två olika omgångar, ja om nu inte producenten bytt design mitt under en buteljering.

Ett av dom största svårigheterna när det kommer till whisky måste ju vara att få dom där som altid står på hyllorna att omgång efter omgång, år efter år så gott som dofta och smaka likadant. Det är ju en omöjlighet att få fram en 100% likhet men att bara komma i närheten är ju en enastående imponerande bedrift med tanke på att fat byts ut och omgivningar förändras.

Om jag nu återvänder till mina Nordirländare så är just Black Bush en ovanlig variant i blandwhisky världen eftersom den innehåller en blandning av hela 80% maltwhisky och resterande 20% av två olika grainwhisky.

Den vänstra whiskyn på nedanstående bild hade en doft av torkade blommor, honung, lite vanilj och en romaktig ton medans den högra kändes lite stickigare med en djupare fruktig känsla därefter. När jag sen flyttade tillbaka näsan till det första glaset så fanns där en lite oljig ton och efter den andra sniffen till höger så hittade jag lite arrak.

Smaken i den vänstra är sommarblommig med torrt gräs och vanilj, lätt och fräscht fruktig. Den högra whiskyn känns djupare med mogen frukt, fuktigt hö och en slutkläm av honung. Efter en andra genomgång så är jag övertygad om att den vänstra känns ljusare och lättare, mer somrig än den högra som är något djupare och höstigare.

Jag vet inte om det är inbillning eller om det stämmer, det kan ju vara så att hjärnan helt enkelt ställt in sig på en skillnad och kör utefter det men intressant är ju ett sånt här test i alla fall.  

Whisky lagrad i svinhuvud

 

En vän till mig köpte en whisky härom veckan där följande mening kunde läsas på etiketten: Matured in Refilled Hogshead.

Hans fråga var vad ett Hogshead-fat är?

Ja, var namnet härstammar ifrån är det ingen som riktigt vet, några menar på att ordet härstammar från det skotska Hogshide som förr typ användes i en mening som: Let's fill the hogshide of our stomachs som då betyder ungefär: Låt oss fylla tomrummet i våra magar. Andra menar på att det rör sig om en dålig brittisk översättning från det flamländska ordet Oxhooft som betyder oxhuvud.

Hogshead som benämning på en fat variant existerade redan i början av 1400-talet och under kolonialtiden i USA så användes just detta fat oftast till tobak och då var storleken på fatet ca 500 liter medans ett Hogshead-fat i Storbritannien då låg på 300 liter.

Från 1897 så finns det en lista på vilken storlek ett Hohshead-fat ska ha beroende på vad som lagras i det:

Madeira vin = 209 liter

Vin = 238 liter

Sherry = 245 liter

Öl = 250 liter

Men om vi håller oss till whisky och nutid, så vad kännetecknar då ett Hogshead-fat idag?

Så gott som alltid så rör det sig om nedmonterade ex Bourbon-fat som skickats till framförallt Skottland och som där åter monteras ihop men som utökas med några extra stavar för att göra fatet lite större. Detta ombyggda och utökade fat är i storlek 235-250 liter och kallas då Hogshead.

Så svaret på frågan jag fick är alltså att detta rör sig om ett återfyllt Hogshead-fat. Det kan ha varit använt en eller flera gånger förut, detta vet man oftast inte om nu inte producenten är så noggrann att denne skrivit även det på etiketten.

En rolig detalj är att i Harry Potters trollkarsvärld så finns det en pub med namnet The Hogshead och som drivs av Albus Dumbledore's bror Aberforth Dumbledore.

 

The Sovereign till Sean Connerys ära

 

Jag tänkte ju att jag idag skulle ta en whisky till Sean Connerys ära eftersom denne enastående skådespelare nu vandrat vidare. Han har ju tillsammans med whisky varit Skottlands största exportvara sen 60-talet så då tyckte jag att det skulle passa bra att ära honom med ett glas och började därför forska lite i vilken whisky han uppskattade mest.

Detta var ju inte alldeles lätt eftersom det visade sig att Connery gillade vin mycket mer än whisky och att han vid en fråga för ett antal år sedan sagt att vilken malt som helst duger gott.

Jag hittade i alla fall att han vid ett par tillfällen gjort reklam för så olika whisky’s som Dewar’s 12yo Blended Scotch, Jim Beam Kentucky Straight Bourbon och det Japanska whiskyföretaget Suntory men det verkar inte som om dessa varit något han privat uppskattat direkt.

Eftersom det blev lite svårt med just Sean Connery och whisky så gick jag istället till hans karaktär James Bond och försökte få lite klarhet i vilken whisky han drack mellan alla Vodka Martini, skakade inte rörda.

Det här blev ju dock inte lättare. Det visade sig att Pierce Brosnan och Daniel Craig druckit både Macallan och Jack Daniels i några filmer men inga uppgifter om whisky när Sean Connery spelade Agent 007.

Nähä..Jag gick då tillbaka till Edingburgh på Skottlands östkust där ju Sean Connery föddes år 1930. Strax utanför staden så ligger graindestilleriet North British Distillery och av en händelse så hade jag en whisky på en av hyllorna just därifrån.

Ja, närmare än så kom inte jag i mina undersökningar så med en Hunter Laing The Sovereign 21yo North British Single Lowland Grain Whisky så höjer jag härmed en skål för Sir Sean Connery som jag önskar allt gott i vad som nu komma skall efter det jordiska livet.

Men även om jag nu tog denna whisky för att ära Mr Connery så var det ju ändå jag som fick smaka denna Single Grain som alltså är destillerad på North British Distillery, lagrad och buteljerad med en styrka på 54,8% av det oberoende buteljeringsföretaget Hunter Laing Co.

Den har en rätt skarp tuff doft, spån och trästickor men med en liten ton av apelsinmarmelad. Söt i smaken med skarpt skurna kanter, syrlig och ganska lätt med en lite torr ganska lång eftersmak.

Med några droppar äkta kranvatten från Barkarby så blev den faktiskt lite fylligare i doften, det kändes som dom där stickorna sattes ihop mera till en enhet.

Riktigt söt i smaken med honung, persika och en liten känsla av punsch.

Personligen så tyckte jag den växte i doften med vatten men blev lite för sliskig och söt i smaken.

En riktigt bra Grainwhisky är det i vilket fall som helst och jag tror nog att Sean Connery är rätt nöjd med mitt val.

Att få tag i denna är nog rätt svårt nu eftersom den 2017 endast släpptes i 219 ex och efter mitt glas här och nu så har jag ingen flaska kvar längre heller.

 

Kilbeggan Irish Blended Whiskey

 

Cooley Distillery ägs av Familjen Teeling som äger Kilbeggan Distillery som producerar denna whisky och som även står för en del av innehållet. Det här med namnet och vem som äger destilleriet och var allting görs är lite rörigt så det kan vi ta en annan gång.

Både Grainwhiskyn och Maltwhiskyn i denna är dubbeldestillerad och lagrad i ex Bourbonfat i minst 4 år och med en styrka på 40%.

Dubbeldestillering är ju lite ovanligt på Irland där det mesta i whiskyväg trippeldestilleras. Dom som dubbeldestillerar säger att deras whisky behåller mera av sina originalsmaker medans dom som trippeldestillerar säger att så inte är fallet. Hur det nu än är med den saken så bryr jag mig inte ett dugg för jag är enbart intresserad av slutprodukten, dubbel eller trippeldestillerad.

Den här har en ganska intetsägande doft där jag ändå kände lite blodapelsin och så en del parfymiga toner.

Lite vattnig i början av smaken sen så kommer en ton av päron, ek, en torr känsla och apelsinmarmelad, en syrlig topp med en relativt kort avslutning.

Med några droppar vatten så försvann mycket av både doft och smak så denna tycker jag ska drickas som den är utan inblandning av kranvatten.

En mycket trevlig whisky utan att vara speciellt spännande och sticka ut åt något håll. Jag tycker att denna är perfekt en najs sommarkväll med goda vänner samtidigt som något gott ligger på grillen och fräser.

Just nu så finns den på Bolaget med Art nr: 83282 till en kostnad av 319 skr.

Amerikas whiskyregioner del 9: Iowa och Al Capone's gamla favorit

 

Nästan mitt i USA, ganska inklämt så ligger Iowa som blev en delstat i unionen 1846 och som kallas för USA’s jordbruksstat. Eftersom jordbruket är så stort i staten så använder sig dom destillerier i regionen nästan enbart av lokala råvaror och det görs whisky av allehanda varianter.

18 destillerier finns i staten just nu, däribland Templeton Rye Distillery som koncentrerar sig på Rågwhisky och som gjorde en whisky på 1920-talet med namnet The Good Stuff som var den ökände gangstern Al Capone’s favoritdricka. Så säger historien i alla fall.

Givetvis så använder sig destilleriet av Chicagos svarta får fortfarande men dom behöver faktiskt inte ha hjälp av honom för att sälja sin whisky för den är så pass bra så att den nog skulle klara sig själv.

Den whisky jag har i glaset är en Templeton Small Batch Rye Whiskey som bär på en hel del mogen frukt i doften och mörk fuktig ek. I smaken så är den väldigt len inledningsvis för att sen bli något pepprig med toner av apelsinskal, blomster, vanilj och arrak för att sen åter bli len och mjuk med en lång eftersmak.

Whiskyn är destillerad på över 90% Råg efter ett recept från familjen Kerkhoff på 1920-talet, lagrad på nya kolade ekfat från Missouri och har en muskelstyrka på 40%.

För tillfället så går just denna inte att få tag på här hemma men kan hittas på nätet där priset ligger på ca 600 riksdaler.