Världens äldsta whiskydestilleri och dess fantastiska historia

 När det handlar om mindre orter så kan det vara så att ett enda företag kan göra orten eller så kan det också vara så att invånarna istället gör företaget.

När det kommer till den lilla staden Kilbeggan (på Gaeliska betyder namnet Den Lilla Kyrkan) som ligger nästan mitt på Irland så kan man verkligen säga att båda dessa varianter passar in och dom har nu varit sammankopplade i över 260 år.

År 1757 så fick en Matthius McManus licens att destillera sprit i Kilbeggan och började då producera whisky. Inget annat destilleri i världen kan visa upp ett lika gammalt dokument om tillverkning av just whisky. I en lokal tidning redan 7 år tidigare så stod det om ett bröllop där mannens yrke var destillatör men det finns inga andra dokument förutom den bröllopsartikeln så var han arbetade vet ingen idag men det verkar ju ändå som om det lagligen framställdes sprit i regionen redan innan 1757.

John Cashman som idag är Global Brand Ambassador på Kilbeggan säger att anledningen till att Matthius McManus valde just denna plats för sitt destilleri är att det fanns ett stort utbud av bra gräs och korn och tillgång till gott och rent vatten.

Familjen Codd tog över destilleriet 1798 och drev det till 1843 då en John Locke tog över ruljangsen och under hans ledning så blomstrade destilleriet och ett starkt band knöts till både dom som arbetade med whiskytillverkningen och ortsbefolkningen. Dom anställda fick möjlighet att antingen hyra eller köpa hus på destilleriområdet, dom fick ta hem utbrända korn som föda till boskapen som också fick beta på Lockes marker och så fick dom över 100 anställda dessutom en vagnslast med kol inför varje vintersäsong.

1866 så exploderade en panna vilket medförde att destilleriet stängde. Ägarna hade inte råd att införskaffa en ny men nu kom ortens invånare till hjälp. Lokalbefolkningen samlade helt enkelt ihop till en ny panna och i ett brev till Familjen Locke så intygade dom sin djupa tacksamhetsskuld för att dom upprätthållit en tillverkning som gett ortens fattiga anställning och som haft ett gynnsamt inflytande på stadens välstånd.

I flera tidningar så skrev John Locke ett öppet brev som tack till befolkningen där han påpekade att detta var den stoltaste dagen i hans liv. Ett minne av den händelsen hänger idag i destilleriets restaurang.

År 1878 så utbröt en brand som förstörde en stor del av destilleriet men även då ryckte byborna ut, bröt sig in och rullade ut över 1000 fat whisky som därmed räddades.

Den brittiske författaren Alfred Barnard besökte destilleriet 1887 som research för sin då kommande bok Whisky Distilleries of The United Kingdom, då sköttes destilleriet av John Lockes söner John Edward & James Harvey som hade 70 personer under sig som jobbade med framställningen av whisky.

1893 så omvandlades det privatägda destilleriet till aktiebolaget Locke & Co Ltd.

Under hela 1800-talet så hade Irland varit absolut störst när det handlade om whisky men i början av 1900-talet så hade dom varit tvungna att lämna över den tronen till skottarna. Det hade varit krig och svält i landet och skottarna hade tagit över största delen av marknaden med sin nya blended whisky och det här påverkade givetvis även Kilbeggan som hade en svår tid. När alkoholförbudet infördes i USA så försvann så gott som hela exportdelen och Kilbeggan upphörde med att producera ny whisky, friställde nästan alla anställda och fortsatte enbart försäljningen av den whiskyn som redan låg på fat.

När förbudstiden upphörde i USA 1931 så kunde en viss uppgång skönjas och nu var det John Lockes barnbarn Mary Evelyn & Florence Emily som skötte destilleriet. Till 1947 så höll dom ut innan dom lade ut Kilbeggan till försäljning och även om destilleriet behövde en rejäl renovering så fanns det där stora lager av värdefull whisky. Utan att någon köpare dök upp så fortsatte tillverkningen och även om familjen nu var skuldsatta så fick destilleriet en helrenovering.

1952 så höjde den Irländska regeringen punktskatten med 28% och 1 år senare så slutade Kilbeggan koka sprit. Företaget höll dock ut till 1958 och under dom här åren så betalade fortfarande aktieägarna in licenspengar varje år så att licensen inte skulle släckas.

1962 så köptes anläggningen upp för 10.000 pund av den tyska affärsmannen Karl-Heinz Möller som gjorde en enorm affär när han sålde alla fat med whisky som låg i lagerhusen och en mycket värdefull Mercedez Benz som destilleriet ägt i många år. Året senare så sålde han det som var kvar till företaget Powerscreen som bland annat framställde delar till Volvo.

1982 så bildade lokalbefolkningen Kilbeggan Preservation & Development Association, tog hand om en del av lokalerna och började återställa destilleriet i sin ursprungliga form. Dom renoverade byggnaderna och det ikoniska vattenhjulet från 1700-talet, öppnade ett museum och började med guidade turer.

Whiskymakaren John Teeling som öppnade destilleriet Cooley blev intresserad av historien bakom Kilbeggan och köpte destilleriet 1987. Lokalföreningen fortsatte driva museidelen och Teeling tog över lagerhusen och destillationsdelen med alla apparater och eftersom alla tidigare ägare fortsatt att betala licensen så kunde John Teeling börja planera för att förverkliga sin dröm, att åter producera ny whisky på Kilbeggan.

År 2007 när Kilbeggan firade 250 år så var ättlingar till dom tre första ägarfamiljerna McManus, Codds och Locke inbjudna till destilleriet som då fick bevittna när den 180 år gamla pannan åter började bubbla. Världens idag äldsta whiskypanna som fortfarande kokar sprit.

Orten har fått en nytändning tack vare en lokalbefolkning som alltid ställt upp för ett destilleri som också alltid ställt upp för orten. För att ära det tajta bandet så har Kilbeggan ett handslag på varje flasketikett.

Kilbeggan producerar ett antal varianter men det är ganska svårt här hemma att få tag i dom. 

Den jag har i glaset är deras vanligaste, Kilbeggan Traditional Irish Blended som bjuder på rikligt med vaniljtoner och citrusfrukt i smaken, nötter och med en lite pepprig avslutning. En riktigt bra irländsk blandwhisky och som ju bär på en mustig historia.

Gammal, äldre eller äldst

När det kommer till människor så är väl ofta det här med gammal ålder inte någonting man pratar om med glädje direkt men när det handlar om whisky så är gammal någonting viktigt och att vara äldst är en gyllene stjärna på whiskyhimlen.

Old Bushmills Distillery som ligger i det som idag är Nordirland är världens äldsta licensierade destilleri. Dom fick licens att destillera år 1608. Dom själva vill ju gärna vara äldst när det kommer till whisky men faktum är att det inte finns några som helst bevis för att dom producerade whisky vid den tiden, däremot så vet man att dom gjorde whisky 1784.

Ett annat destilleri på Irland som heter Kilbeggan kan däremot visa upp bevis för att dom gjorde whisky redan 1757 och borde ju då vara det äldsta whiskydestilleriet i världen, i alla fall tills Bushmills kan visa upp bevis för att dom gjorde whisky tidigare.

I Skottland tjafsas det också mellan ett par destillerier. Bowmore och Strathisla var tidigt ute och hävdade att dom var äldst men efter noggranna undersökningar så flyttades dom bort från topplistan och kvar var då Oban, Glen Garioch och Glenturret och vad man i skrivandets stund vet så är Glenturret Distillery som fick licens 1775 äldst i Skottland och då hade dom producerat whisky olagligt i nästan 70 år.

I USA så är det också en del krokiga vägar för att ta sig fram till det äldsta destilleriet. 1753 så öppnade destilleriet Shenk’s som senare fick namnet Michter’s och är därmed det äldsta destilleriet men destilleriet har flyttat på sig under åren. Det låg i början i Pennsylvania som då var whiskystaten nr 1 i USA men flyttade senare till Kentucky. Destilleriet Buffalo Trace startade 1775 och har legat på samma plats sen dess och tycker då givetvis att dom är äldst men dom har också bytt namn under åren som gott och hette i början George T. Stagg Distillery.

När det gäller destillerier som har legat på exakt samma plats och med exakt samma namn som i början så ligger Jack Daniels Distillery bra till som sedan 1850 gjort whisky på samma plats och under samma namn.

Världens äldsta officiella blended whisky sägs ha blandats av Andrew Usher II i Edinburgh 1853 med namnet The Old Vatted Glenlivet.

Whiskymakare världen över lär väl även i fortsättningen strida om vem som är äldst men det kommer ju tack och lov inte påverka oss whiskyälskare som ju kan roa oss med att läsa om det medans vi istället njuter av whisky. Gammal, äldre eller äldst.

 

Whiskyprovning i Enköping den 16 april 2011

En fantastisk april eftermiddag för ganska exakt 10 år sedan så var vi ett gäng som checkade in på Casa del Magnus i Enköping för att umgås och smaka på några whisky.

Vi testade Dewar Rattray Cask Collection Tamdhu 17yo Single Malt, Boisdale Dalmore 320 Limited Edition Highland Single Malt och Glenkinchie 12yo Single Malt och om inte mitt minne sviker mig så blev det även en och annan från Magnus privata förråd däremellan men jag ska låta detta vara osagt eftersom det inte finns några sparade bevis för den tesen.

En klassiker i glaset

Hur många gånger har man inte sprungit förbi en 12-årig Glenfiddich på Bolagets hyllor för att istället köpa någonting annat. Man tänker att den har man ju druckit så många gånger så att det känns tråkigt att köpa den men är det verkligen så att man verkligen druckit den så många gånger?

Den 12-åriga Glenfiddich finns överallt och har hängt med ända sen man faktiskt var för ung för att ens dricka whisky så jag tror helt enkelt att man får för sig att man druckit den fler gånger än man egentligen har.

Destilleriet Glenfiddich är inte bara ett av dom största i världen, det sticker ut också för att det ända sedan starten 1887 har ägts av familjen Grant, dom har eget tunnbinderi och egen buteljeringsanläggning och sköter därmed allting på plats. Det var Glenfiddich som i mitten av 60-talet lanserade Single Malt på världsmarknaden, innan dess så var det så gott som bara Blended whisky som såldes utanför Skottland och deras whisky gjorde då också entré på Bolaget.

Familjen Grant står också bakom en av världens populäraste Blended whisky, Grant's.

Tillbaka till den legendariska 12-åringen då som sedan 60-talet ohotad varit världens mest sålda single malt, en förebild och stilbildare och nu när jag har en upphälld i glaset och tänker tillbaka så inser jag att det var väldigt länge sen jag drack denna.

Den har en mild fruktigt behaglig doft med en mjuk inramning och smaken tar vid där doften avslutas med mera frukt, ek och blomster, honung och vört.

Den är väldigt elegant i varje detalj och det finns egentligen ingenting att klaga på här och det kanske just är det man saknar lite grann, någonting som sticker ut och röjer runt lite i all perfektionism.

Swedish Whisky Club's Convention i Nacka Strand, Stockholm - 1 oktober 2010

En liten titt i backspegeln på The Swedish Whisky Club's Convention 2010 i Nacka Strand där vi den första halvleken provade:

Cragganmore 14yo The Friends of The Classic Malts Single Malt.

Glen Grant 170th Anniversary Special Edition Single Malt.

Glenmorangie Sonnalta PX Single Malt.

Gllenfarclas 105 Cask Strength Single Malt.

Port Charlotte Multi Vintage Islay Single Malt.

Efter den enastående inledningen så var vi ute och inandades lite luft för att sen ånyo intaga våra platser och helt koncentrera oss på destilleriet Glenfiddich. I tur och ordning så gick vi då igenom:

Glenfiddich 15yo New Wood Cask Strength Single Malt.

Glenfiddich 15yo Sherry Cask Strength Single Malt.

Glenfiddich 15yo Bourbon Cask Strength Single Malt.

Glenfiddich 15yo Solera VAT Cask Strength Single Malt.

Glenfiddich 15yo The Finish Product Single Malt.

Glenfiddich 30yo Cask Strength Single Malt.

Författarens tårar x 2

 

Det är fortfarande ljust ute, middagen redan avklarad och man kan väl kalla den här tiden både sen eftermiddag och tidig kväll.

Hur som helst så är det ett bra tillfälle att ge sig hän åt någonting gott. Jag vände blicken västerut mot Irland och det familjeägda destilleriet Walsh Whiskey.

Dom har en serie single malt med namnet Writer's Tears och i denna serie så har jag just nu två stycken upphällda i mina glas.

Först ut är Writer's Tears Red Head Irish Single Malt som mognat i spanska ex Oloroso Sherryfat och buteljerats med en styrka på 46%. Den har en mörk rödaktig färg och har fått sitt namn efter det.

Den har ett bra djup i doften med honung och mogna plommon. I smaken så känner man en härlig sötma av honung med övermogna frukter, apelsinmarmelad och en känsla av ett lättare rött vin.

Jag ger denna 86 poäng.

Den andra whiskyn är Writer's Tears Copper Pot Distiller's Edition Irish Malt som är destillerad på en blandning av mältat och omältat korn och sen lagrats i ex Bourbonfat för att sen läggas på flaska med en styrka på 46%.

I doften så är denna lättare än den tidigare. Man kan känna toner av äpple, vanilj och ljust bröd och i smaken så finns där en härlig vaniljsötma, somriga frukter, örter och ljust bröd.

Jag ger denna 88 poäng.

Två stycken riktigt bra whiskey från paret Bernard och Rosemary Walsh som startade sitt destilleri 1999 och som har "Never Say Die" som valspråk. Fungerar det inte första gången så försök igen.

Skotsk maltwhisky blir Svensk blended

 Det svenska oberoende buteljeringsföretaget Selected Malts har tagit maltwhisky från Tullibardine som lagrats på ex Bourbonfat sen maltwhisky från ett hemligt destilleri som också legat på ex Bourbonfat, maltwhisky från Glen Ord som lagrats på ex Oloroso Sherryfat och slutligen rökt maltwhisky från Ardmore som legat i ex Bourbonfat.

Dom har blandat ihop dessa (Tullibardine 50%, Ardmore 20%, Glen Ord 15% och det icke namngivna destilleriet 15%) och fyllt Sherry Butts och sen låtit dom lega däri och gosa tillsammans i 6 månader.

Zippin Blended Malt heter whiskyn som Patrik Barkevall och Mikael Westerberg skapat. Den har en styrka på 45,7% och bär på en känsla av att sitta vid en lägereld vid kusten där friska vindar med toner av saltvatten blandas med rök från elden.