Dålig whisky om mina smaklökar får bestämma

Det är inte vanligt att jag rynkar på näsan eller gör grimasr av avsmak för att jag tycker en whisky smakar dåligt. Det brukar helt enkelt handla om att jag tycker viss whisky helt enkelt är bättre än annan whisky.

Några gånger har det dock hänt att jag druckit whisky som jag faktiskt inte tycker smakar bra och som jag skulle arkivera i gruppen "Dålig Whisky".

Här nedan så ska jag ta upp fyra stycken whisky som jag inte skulle bjuda en vän på, varav en som faktiskt under några års tid varit en storsäljare på Bolaget men innan jag börjar gnälla så ska jag bara prata lite om den dryck som under många år varit fulwhiskyns ansikte utåt nämligen Statesman. Denna whisky som jag under mina år i transportbranschen på Schenker kunde inhandla hur mycket som helst från öststatschaufförer för så gott som ingenting och som ett tag hade rykte om sig att ha blandats i ett industriområde någonstans i Tyskland. Denna whisky var det nu runt 20 år sedan jag smakade på så jag tänker inte recensera den nu för jag måste nog testa den igen och uppdatera mig.

The Loch Ness Single Malt är en whisky där destilleriet som ligger bakom den inte vill ståta med sitt namn på etiketten och det förstår jag mycket väl för denna malt har ingenting i vare sig doft och smak som tilltalade mig. Mystiken kring namnet säljer givetvis men det riktiga sjöodjuret i Loch Ness skulle nog bli förbannad om den visste hur dennes namn missbrukats här.

Hälge The Famous Moose Blended Scotch tyckte jag var en riktig skitwhisky där det enda positiva var det ganska roliga namnet. Serietecknaren Lars Mortimer eller hans förlag har väl lyckats få tag i några fat i Skottland som inte kan ha kostat mycket och där slutresultatet i flaskan smakar mer drivmedel än någonting annat.

Highland King 5yo Highland Single Malt är ett ypperligt bevis för att en single malt inte är samma sak som kvalitet. Vilka som egentligen ligger bakom denna whisky är svårt att få info om, den brukar dock till och från dyka upp på olika alkoholsajter på nätet för en billig penning. Smakar illa helt enkelt.

Latitud 55 Blended Scotch är en whisky som pusslats ihop av Folke Andersson som ju är något av en legend i det här landet när det kommer till alkoholhaltig dryck. Jag tror att det är en av orsakerna till att det inte skrivits så mycket negativt om denna, dom flesta tunga namn i whiskybranschen känner ju denne herr Andersson. Denna whisky har under några års tid varit en av dom bäst säljande på Bolaget och det beror enbart på priset (det är jag helt övertygad om) för jag tycker att denna är en riktigt kass historia som inte kommer att få en plats på min whiskyhylla.

Dessa ovanstående whisky kan jag inte rekommendera men jag tycker ändå att ni ska testa dom om ni får möjlighet för detta är ju ändå bara mina åsikter och vi har ju olika doft och smaklökar, tack och lov.

Whiskyprovning på Eklunds Bakficka i Motala den 22 augusti 2020

 

I lördags så hade jag då Coronasäsongens första whiskyprovning och det var ju verkligen inte en dag för tidigt eftersom det var 5 månader sen sist. Nu är vi i alla fall igång igen så nu väntar en lite roligare höst än den vår och sommar vi haft när det kommer till att träffas, prata och dricka whisky.

Vi träffades på eftermiddagen på Eklunds Bakficka i Motala och temat för denna provning var whisky från länder som dom flesta kanske inte förknippar med just den drycken.

Innan vi på allvar tog tag i dom fem whisky vi hade i glasen så hade vi förutom ost och choklad även den gamla klassiska belgiska ölen Oud Zottegems Bier som en liten extra krydda vid sidan om.

Inledde med Bain’s Cape Mountain Single Grain från det Sydafrikanska James Sedgwick Distillery. Denna ca 5 år unga whisky blev 2018 vald till världens bästa i grain genren. En enastående whisky med frukter och sommarblomster och en avslutning med vanilj och skumbanan som faktiskt drar lite åt Bourbonhållet.

Den andra i ordningen var den Indiska Rampur Vintage Select Casks Indian Single Malt från det vid foten av Himalaya belägna Radico Khaitan Distillery. Detta är den första single malten från detta destilleri. En whisky som både till doft och smak är bra mycket mörkare än den första med övermogen frukt och höstliga örter.

Vi fortsatte sen med Teerenpeli Portti Port Wine Cask Finish Single Malt från Teerenpeli Distillery & Brewery i Lahtis / Finland. Trots en avslutning i Portugisiska portvinsfat så bjuder denna på bär från våra nordiska skogar med toner av trä och kryddor.

Nederländerna var nästa stopp och whiskyn Millstone Dutch Single Malt från Zuidam Distillers. Sherryfatslagrad söt, mjuk och smakrik.

Vi avslutade i Frankrike med Rozelieures Fumé Collection Single Malt från Rozelieures Distillery som är lagrad i fat från dom två berömda spanska Sherry husen Oloroso och Pedro Ximenez. En fantastisk whisky, fruktig och bomullsmjuk med en rökig ton på behagliga 20 ppm.

Efter en hel del diskussioner, smuttar och många näsor i glasen så var alla överens om att Rampur och Millstone var dom två som skulle få lämna tävlingen. Inte för att dom på något sätt var dåliga men för att dom helt enkelt inte i doft och smak nådde upp till dom tre övriga där det var Bain´s och Rozelieures som fick dela på det högsta betyget med Teerenpeli strax där bakom.

Med god hjälp av Peter Eklund vars lokal evenemanget ägde rum i och alla trevliga och glada deltagare så blev detta en mycket lyckad eftermiddag som nu får bli starten till en bra whiskyhöst. Jag kommer att återvända i Oktober till Motala för en provning med whisky från Den Gröna Ön. Datum för detta evenemang kommer att meddelas i Facebook gruppen Whisky och Whiskey.

Den svarta busken, Bushmills enastående blandning

 

The Old Bushmills Distillery som ligger på Nordirland är ju ett av världens äldsta destillerier (det äldsta om man frågar dom på Bushmills) och dom producerar ett antal malt och bland whisky.

Deras lyxigare variant av blended Bushmills Black Bush Irish Blended Whiskey är den variant jag hade i glaset denna härliga augustikväll på balkongen.

Den här whiskyn som lanserades 1934 är ovanlig på så sätt att den innehåller hela 80% maltwhisky som legat och gosat i, först ex Bourbonfat och sen Oloroso Sherryfat och sen har resterande 20% fyllts med två olika Grain whisky som innan mognat i upp till 18 år.

Den är ordentligt söt i doften med påtagliga Sherry, Honung och Vaniljtoner.

Smaken är enastående, mjuk och behagligt mild till en början med Vanilj, Smörkola, Persika och Kex för att sen visa upp en kryddigare sida mot slutet.

Den har en styrka på 40% och kostar i skrivandets stund 365 skr på Bolaget och är enligt mig en av dom absolut bästa blended på marknaden idag.

Kusinerna Bourbon och Grain

När man sitter och njuter av ett glas med whisky i ensamhet så är det väldigt lätt att tankarna far iväg en stund och så börjar man fundera kring olika saker och om jag ser till mig personligen så är det oftast kring just ämnet whisky som mina funderingar går och häromkvällen så satt jag och tänkte lite på det här med Bourbon och Grain whisky.

Vaddå Bourbon och Grain whisky tänker ni, där finns det väl inga kopplingar?

Jo men det är ju precis vad det gör.

En Grain whisky görs ju på så sätt att spriten destilleras på mer än en gröda, det kan handla om en blandning av tex Korn, Vete, Råg, Majs och ibland till och med ris.

En Bourbon måste innehålla minst 51% Majs men sen så kan man använda sig av egentligen vad som helst och vanligtvis så fylls resterande % av Korn, Råg eller Vete.

Detta innebär ju faktiskt att enligt vårt europeiska sätt att se på saken så är en Bourbon whisky en Grain whisky.

Om man skulle producera en whisky här hemma exakt så som man gör en Bourbon så skulle man ju ändå inte få kalla den det eftersom dom Amerikanska reglerna säger att man endast får kalla en whisky Bourbon om den producerats och lagrats inom USA's gränser men däremot så skulle man kunna kalla den för en Grain whisky och kanske lägga till: På Amerikanskt sätt.

En Bourbon och en Grain är alltså närmare släkt än vad man först tror.

 

Vem var egentligen först?

När det handlar om whisky så är frågan om vem som var först viktig och för Skottar och Irländare så har den frågan under många år varit väldigt viktig och det har tjafsats hit och dit om vem som faktiskt var först och enligt dom dokument som finns tillgängliga idag så får faktiskt Skottarna erkänna sig besegrade.

Det har varit känt sedan länge att det var Irländska munkar som efter resor söderöver tog med sig kunskapen att destillera sprit upp hit till Nordeuropa och när dom bakom klostrens murar efter många experiment insåg att Korn var absolut bästa att destillera på och att fat av ek bäst att lagra i så döpte man drycken till Uesqueba (det finns ett antal olika stavningar) som ska uttalas ungefär Ishki-Ba, ett ord som på Gaelliska betyder Livets Vatten och som idag återfinns i olika delar av världen som Eau De Vie, Akvavit, Lebenswasser, Aqua Vitae och Whisky.

Det tidigaste dokumenterade beviset för Whisky hittar vi i dom Irländska skrifterna The Irish Annals Of Clonmacnoise från 1405 där det berättas om en klanhövding som helt enkelt druckit ihjäl sig på Whisky under en Julfest.

I Skottland så är det tidigaste beviset ett kvitto från 1497 som visar på en beställning på malt av munken Jon Cor för att han ska kunna producera Whisky till den dåvarande kungen James IV.

Så vad vi vet idag så var alltså Irländarna först men Skottarna har inte gett upp utan genomsöker bibliotek, gamla slott och kloster i jakten på bevis som om möjligt kan ändra på historien.

Besök på Höga Kusten Destilleriet

Har varit och åkt runt i den norrländska regionen Höga Kusten ett par dagar och passade då givetvis på att avlägga ett besök på High Coast Distillery som ligger vackert beläget i Sörviken strax utanför den lilla orten Bjärtrå.

Vi tog en liten rundtur på destilleriet och lagret och fick i oss väldigt intressant information om destilleriets historia och om hur dom producerar sin whisky och fick dessutom provsmaka två varianter av rådestillat. 

Ett rökt och ett orökt där det rökta var enastående bra trots att det tar minst tre år innan det ens får benämningen whisky.

Kapten Haddock och hans whisky

Jag har ända sedan jag lärde mig att läsa älskat den belgiska serietecknaren Hergé's seriealbum om Tintin och hans äventyr och det innebär ju att jag faktiskt varit ett fan av denna serie längre än vad jag druckit och tyckt om whisky.

Efter att jag i början av 2000-talet började intressera mig för whisky på ett sätt som gick lite bortom det vanliga intresset så började jag också se Tintins följeslagare Kapten Haddock och hans whiskydrickande på ett annat sätt än förut.

Den råbarkade sjöbusen, sedermera slottsherren Kapten Haddock gör entré 1941 i albumet Krabban med Guldklorna och från denna historia och framåt ett antal år så är det Johnnie Walker Red Label som han i tid och otid häller i sig och det är nog helt enkelt bara en tillfällighet och inte en produktplacering på något sätt, JW Red var ju redan då en av världens populäraste whiskysorter.

I mitten av 1960-talet när dessa album skulle ges ut i Storbritannien så tyckte förlaget att historierna skulle uppdateras och moderniseras så då tog Hergé helt enkelt och tecknade om dom tidigaste äventyren och passade då även på att göra vissa ändringar, Johnnie Walker Red ersattes med whiskyn Loch Lomond. 

Det här är en intressant ändring för denna nya whisky dyker upp första gången i det då omtecknade äventyret Den Svarta Ön 1966 och vid den tiden så hade destilleriet inte ännu släppt ut någon whisky eftersom dom startade sin produktion bara året innan.

Antagligen så hade Hergé läst eller på annat sätt fått information om ett nytt destilleri och helt enkelt använt det namnet för jag tror inte, att som några påpekar att han tagit namnet från sjön Loch Lomond och sen haft tur att det i samma veva öppnats upp ett destilleri där.

Hur som helst så fick ju det nystartade destilleriet Loch Lomond en hel del gratisreklam både i Storbritannien och i resten av världen och Johnnie Walker var säkert inte glada att efter många år ha blivit bortplockade.

I många album och i en hel del sekvenser så ser man inget namn på whiskyn som Kapten Haddock dricker så visst är det möjligt att en hel de andra whiskysorter också runnit nedför hans strupe men det är ju först Johnnie Red och sen Loch Lomond som han alltid kommer att förknippas med.