Lucka nr 1 - 1 december 2020

 

Det var minsann ingen mjukstart på den här julkalendern. Redan i doften så kände jag att den här whiskyn har en muskelstyrka på runt 50%.

Väldigt kraftig, mörk och djup med mogen frukt, apelsinskal och torkat läder.

Den var väldigt söt i smaken av honung, råsocker och russin och med en symfoni av kryddor.

Den här whiskyn förde mig till Japan men när jag sen kollade facit så visade det sig att förutom alkoholstyrkan så var jag ju långt därifrån.

Glenallachie 2006, 13yo Single Cask Speyside Single Malt Whisky från Glenallachie Distillery som startade 1967 och som då räknas som ett relativt ungt destilleri med skotska ögon sett.

Denna whisky är lagrad på Port Pipe fat (500 liters fat som tidigare innehållit Portvin) med en styrka på hela 59,9% och en upplaga av 890 buteljer.

Det här var en strålande bra whisky, en som fyllde vartenda litet hörn av munhålan och där smaken satt kvar en bra stund. Något att gå och suga på ett par timmar framöver.

Det närmar sig lucköppning

 

Det är 1 december i morgon och jag ser givetvis fram emot att öppna den första luckan i årets julkalender..

En östlig rökare med västligt namn

 

En gång i tiden så fanns det en stam på Irland som gick under namnet Conmacne Mara och som höll till på den västra delen av ön. Efter många år så döptes området efter denna stam och heter idag Connemara och tillhör regionen County Galway.

Området är idag mest känt för att Iriskan fortfarande här är huvudspråk och inte engelskan men området har också en annan begivenhet, Irlands mest kända rökiga whisky Connemara har fått namn där efter även om den inte produceras där utan på den östra sidan av ön på Cooley Distillery.

Irland har ju aldrig varit känt för rökig whisky men före 1900-talets början så fanns det faktiskt rökiga varianter på ön men den försvann i samma veva som dom mörka irändska whiskyåren inleddes och kom då inte tillbaka förrän några år efter att John Teeling startat upp Cooley Distillery 1987. Det sägs att det då inte fanns några planer på att producera rökig whisky men efter att ha fått en del rökig kornmalt så testade man ändå och resultatet blev så pass bra att man helt enkelt fortsatte.

Bara till för något år sedan så var Connemara den enda rökiga whiskyn på Irland men nu börjar det hända saker även där och vad jag vet så är Teeling Distillery på gång om dom inte redan är färdiga och kan presentera en torvig malt.

Whiskyn som jag har i mitt glas är deras standard utgåva Connemara Peated Single Malt Irish Whiskey, en NAS variant som till skillnad från dom flesta irländare är dubbeldestillerad, innehållande 75% rökt kornmalt och med en muskelstyrka på 40%.

Den har en lätt men bred rökighet i doften, söt och nätt blommig med någon honungston och gammalt hö. En liten oljig känsla men en friskare torv än den man kan få från en Islay variant.

Vanilj är faktiskt det första jag känner när whiskyn passerat läpparna sen så kommer rökigheten med eterneller och torrt gräs. Allting är väldigt milt och mjukt och det är inga äventyrliga utstickare någonstans vilket kanske gör att den känns lite feg men den är väldigt trevlig och behaglig.

Amerikas whiskyregioner Del 10: Louisiana och destillerat ris

 

Louisiana är ju också en sån där stat som man inte direkt förknippar med whisky och när man tittar närmare på spritproduktionen där så upptäcker man att rom är det som produceras mest i den delen av landet.

När jag gick igenom destillerierna i staten så hittade jag i alla fall Baton Rouge Distilling, Seven Three Distilling, Nola Distillery, Bayou Terrebonne Distillers, Sugarfield Spirits och Atelier Vie LCC som alla producerar olika varianter av whisky och jag stannade till och höjde mitt högra ögonbryn vid destilleriet Atelier Vie LCC när jag såg att dom gör whisky på ris.

Ibland så används ju en liten % ris när man framställer grain whisky men jag hade ingen aning om att det fanns ris whisky.

För att stilla min nyfikenhet och få klarhet i detta så kontaktade jag destilleriet ifråga och fick bara några timmar senare ett mejl från grundaren och ägaren Jedd Haas som tyckte att det var fantastiskt roligt att en whiskyidiot från andra sidan Atlanten var intresserad av hans lilla destilleri i New Orleans.

Han skrev att eftersom ris är en av Louisianas viktigaste grödor så var det inte konstigt att börja experimentera med det och i USA så räknas en whisky på ris som en grain whisky och lyder då inte under samma strikta regler som när man tex gör en Bourbon. Amerikansk vitek ska användas till lagringen men dom behöver inte vara nya och oanvända och behöver heller inte vara kolade på insidan.

Atelier's senaste släpp heter Riz Louisiana Rice Whiskey som är destillerad på 100% ris är 3 år gammal och har en muskelstyrka på 45%.

Visst blir man nyfiken.

Fredagen den 20 november 2020

 

Önskar alla en skön fredag och en härlig helg, skål!

Kanske en ändring i historien på gång?

 

Strax norr om Edinburgh så ligger regionen Fife där en gång i tiden klostret Lindores Abbey var beläget och där Gråmunkarna eller The Order of Tiron höll till. Detta kloster har haft stor betydelse för oss som älskar whisky eftersom det där under den senare delen av 1400-talet fanns en munk vid namn John Cor som i många år kallats för The Father of Scotch Whisky.

År 1495 så mottog han en leverans av Kung James IV på 1.688 liter maltkorn och samtidigt en beställning på Aqua Vitae (Livets Vatten) och den här beställningen är det äldsta bevarade dokumentet om whisky i Skottland.

Nu har dock forskare börjat tvivla på om detta verkligen var en beställning på whisky. Dom har hittat dokument från 1505 som beskriver en panna ägd av en viss George Barbour i Aberdeen som uttryckligen använts till att göra whisky och detta är den tidigaste beskrivningen av en destillationsutrustning.

Forskarna menar på att eftersom det var kungen som var beställaren av sprit från Lindores Abbey så rörde sig det sannolikt om sprit till krigsindustrin för att tillverka krut och inte för att dricka som bevisligen var ändamålet för det som producerades vid universitetet i Aberdeen.

Om detta stämmer så kommer ju den skotska whiskyhistorien ändras och munken John Cor kanske får lämna ifrån sig sin titel som Skottlands Whiskyfader. Dom som bor i regionen Fife är ju heller inte så roade över dessa nya rön eftersom då den tidigaste whiskytillverkningen kommer flytta från dom och upp till Aberdeen.

Chivas Brothers har dock visat intresse för det här och sponsrat forskarna med 15.000 pund.

Ska bli intressant att följa fortsättningen.

Olika etiketter, lika smak?

 

För några månader sedan så inhandlade jag två st Bushmills Black Bush för ett par irländska provningar jag höll under hösten. Upptäckte senare att etiketterna på dessa flaskor skiljde sig ifrån varandra och blev då givetvis nyfiken på utifall man kunde märka någon skillnad i smak och doft eftersom dom med största sannolikhet kommer från två olika omgångar, ja om nu inte producenten bytt design mitt under en buteljering.

Ett av dom största svårigheterna när det kommer till whisky måste ju vara att få dom där som altid står på hyllorna att omgång efter omgång, år efter år så gott som dofta och smaka likadant. Det är ju en omöjlighet att få fram en 100% likhet men att bara komma i närheten är ju en enastående imponerande bedrift med tanke på att fat byts ut och omgivningar förändras.

Om jag nu återvänder till mina Nordirländare så är just Black Bush en ovanlig variant i blandwhisky världen eftersom den innehåller en blandning av hela 80% maltwhisky och resterande 20% av två olika grainwhisky.

Den vänstra whiskyn på nedanstående bild hade en doft av torkade blommor, honung, lite vanilj och en romaktig ton medans den högra kändes lite stickigare med en djupare fruktig känsla därefter. När jag sen flyttade tillbaka näsan till det första glaset så fanns där en lite oljig ton och efter den andra sniffen till höger så hittade jag lite arrak.

Smaken i den vänstra är sommarblommig med torrt gräs och vanilj, lätt och fräscht fruktig. Den högra whiskyn känns djupare med mogen frukt, fuktigt hö och en slutkläm av honung. Efter en andra genomgång så är jag övertygad om att den vänstra känns ljusare och lättare, mer somrig än den högra som är något djupare och höstigare.

Jag vet inte om det är inbillning eller om det stämmer, det kan ju vara så att hjärnan helt enkelt ställt in sig på en skillnad och kör utefter det men intressant är ju ett sånt här test i alla fall.